X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ett av de vanligaste fel vi gör när vi visualiserar forna tiders människor är vår bestämda uppfattning att de trodde att jorden var platt. När vi är barn får vi (i alla fall de flesta av oss) veta att folk förr var okunniga om jordklotets sfäriskhet. Man trodde, får vi veta, att jorden var platt som en pannkaka och att man kunde trilla nedför stupet om man seglade för långt.

Detta är helt fel. Visst, en och annan knasboll, fanatiker eller alltför fritt tänkande filosof har trott – och tror fortfarande, dessvärre – att jorden är platt. Men dessa personer har, såvitt vi vet, aldrig utgjort mer än en liten minoritet. De enda framträdande förespråkarna för plattheten under antiken och medeltiden var nordafrikanen Firmianus Lactantius, ca 300 e.Kr., och greken Kosmas Indikopleustes (500-talet), men ingen av dem hade något större inflytande på omvärlden i just denna fråga. Av de personer som har uttalat sig i ämnet, allt sedan Aristoteles generation på 300-talet f.Kr., har den absoluta majoriteten varit helt övertygad om att jorden är sfäriskt formad, det vill säga som ett klot. Det de lärde har bråkat om har snarare varit hur stor sfären är, hur lång ekvatorns omkrets är, hur stor Atlantens vattenyta är, och så vidare. Här har åsikterna gått vitt isär, men debattörerna har varit rörande eniga om sfäriskheten som sådan. Uppfattningen var grundad i astronomiska observationer, hävdvunnen antik kunskap och vardaglig erfarenhet, inte minst från sjöresor.

Den som vill finna belägg för detta kan vända sig till vilken medeltida encyklopedi som helst. Gå till Thomas av Cantimpré eller Vincent av Beauvais. Eller botanisera i den astronomiska litteraturen, till exempel i Johannes av Sacroboscos Liber de sphaera från tidigt 1200-tal. Eller vänd er till den folkspråkliga litteraturen, exempelvis L’image du Monde av Gautier de Metz (1240-talet) och Mainauer Naturlehre (även den från 1200-talet). När det gäller ekvatorns omkrets beräknades denna någorlunda korrekt redan på 200-talet f.Kr. av Eratosthenes av Alexandria. Eratosthenes beräknade längden till 39 690 kilometer. Idag menar vi att den är ca 40 000 kilometer.

Men om bevisen för att folk har trott att jorden är rund är så många och vältaliga under mer än ett millennium av mänsklig skriftlig verksamhet, varför har man då inbillat sig att folk trodde att jorden var platt? Svaret är att söka i den nedsvärtning av medeltiden som inleddes under renässansen och kulminerade under upplysningstidens 1700-tal. Europeiska lärde excellerade i att demonstrera tidigare generationers allmänna dumhet. Mängder av argument kom i bruk, och därmed blandade man inte sällan ihop medeltida akademiska tvistefrågor med varandra. Ett exempel är debatten om huruvida det verkligen bodde folk söder om ekvatorn, en brännande fråga vid de medeltida akademierna (som jag gärna återkommer till i en annan blogg). Dubierna om folk söder om ekvatorn kunde lätt, för en renässans- och upplysningsmänniska, byggas ut med påhittade dubier om jordens sfäriskhet. Lägg därtill de medeltida didaktiska världskartorna, mappaemundi, som endast var avsedda att visa landmassor (och som alltid var platta). Utan kunskap om den idémässiga poängen med dessa kartor var det lätt att missförstå dem och inbilla sig att medeltidsmänniskorna verkligen trodde att jorden var platt.

Om allt detta kan man läsa betydligt mer och utförligt i min bok Skapelsens geografi. Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa (Ordfront, Stockholm 1998).