X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några dagar sedan figurerade jag i TV4 i det program i Sveriges Historia-serien som handlar om Gustav Vasa och hans söner. Därmed inställer sig den närmast förutbestämda frågan: åkte den blivande kungen verkligen det första Vasaloppet? Eller är även detta en skröna? Det är ju väl känt att många av de ”äventyr” i Dalarna som Gustav Eriksson råkade ut för skrevs ihop först i efterhand, antingen av Peder Svart eller ännu senare, efter mönster från gamla vandringssägner.

Enligt den historia som ligger till grund för Vasaloppet skall Gustav Eriksson ha kommit till Mora vid julhelgen 1520 för att resa bönderna till kamp mot Kristian II. Han skall ha påmint dem om hur förfärliga tidigare danska fogdar varit, men bönderna var ointresserade av hans tal. Gustav fortsatte därför mot Norge. Dessutom var han enligt 1500-talets källor motarbetad och stundom jagad, inte av danskar utan av kungatrogna dalkarlar. I Norge hoppades han förmodligen kunna fortsätta med skepp till Tyskland, där han visste att han var välkommen.

Vägen mot Norge gick via Sälen. Eftersom skidåkarkonsten var föga utvecklad bland uppländska herremän kan vi lugnt utgå från att Gustav nyttjade snöskor, red på en häst eller åkte i en släde – ingen vet. Äldsta uppgiften om färdsättet stammar från 1593, då kyrkoherden Herman Pauli i Malung anger att han själv sett platser som Gustav passerat med snöskor. I vilket fall som helst tog det tid, och medan färden pågick hann folket i Mora ändra sig. Bud lär ha anlänt från Mälardalen med redogörelser för danskarnas framfart. Alltså sände man iväg en styrka för att hämta tillbaka Gustav och göra uppror. ”Överst uppe i Lima” (Lima socken) hann de utsända ikapp Gustav i januari 1521. Snart var befrielsekriget ett faktum.

Vad var orsaken till den inledande motviljan att bistå Gustav? Varför höll dalkarlarna till en början på Kristian II? Svaret är inte svårfunnet. I och med att Kristian blivit kung lyftes blockaden mot Sverige. Det blev fred, vilket gynnade de järnexporterande storbönderna och bergsmännen. Att gripa till vapen mot en kung som man inte visste någonting om var dessutom föga välbetänkt. Så varför ändrade sig bönderna plötsligt?

Knappast på grund av nyheterna om Stockholms blodbad. Ingen utom de närmast berörda lär ha ägnat de okända stockholmare som dräpts på Stortorget några tankar. Det fanns bättre skäl för dalkarlarna att ändra åsikt. Den nye kungen lanserade under vintern 1520–1521 ett nordiskt handelskompani som skulle ta upp kampen mot Hansan. Järnproduktionen i Bergslagen skulle ställas till kompaniets förfogande. Lägg därtill att Kristian, som var djupt skuldsatt, införde en omfattande extraskatt. Till råga på allt utfärdade han påbud om att alla bönder skulle avväpnas. Allt sammantaget var detta närmast en krigsförklaring mot dalkarlarna. Att i detta läge kalla tillbaka Gustav Eriksson var logiskt. Han befann sig på kort avstånd från Mora och hade gott om kontakter i det mellansvenska frälset. Resten är historia.

Gustav Vasa åkte alltså inte Vasaloppet. Han for åt fel håll (från Mora mot Sälen), och han använde inte skidor. Dessutom färdades han långsamt, med många avbrott, så att man kunde hinna ikapp honom.

Vad hade hänt om den unge Gustav verkligen varit en skicklig skidåkare, eller om han varit rask på snöskor eller haft ett mer effektivt fortskaffningsmedel? Då hade han kanske vunnit det första, felvända, Vasaloppet och hunnit fram till Norge utan att ha fått höra om dalkarlarnas kovändning. Folket i Mora hade tvingats välja en annan man till hövitsman. En annan man hade senare valts till riksföreståndare. Gustav Eriksson hade aldrig blivit kung Gustav Vasa. Och Vasaloppet hade inte existerat.