Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”I februari 1942 lade Norges biskopar ner sina ämbeten i protest mot tyskarnas ockupation. Vad hände sedan, hur länge var Norge utan fungerande biskopar? Var det andra som följde biskoparnas exempel?”

Bakgrunden till biskoparnas ämbetsnedläggelse var Vidkun Quislings beslut att fira en festgudstjänst i Nidarosdomen i Trondheim den 1 februari 1942 för att högtidlighålla att han blivit utnämnd till ministerpresident. Under normala omständigheter skulle domprost Arne Fjellbu hålla en högmässa i domkyrkan vid tidpunkten för den extrainsatta festgudstjänsten (kl. 11.00), men denna sköts upp till kl. 14.00. Den norska kyrkan blev inte tillfrågad om detta utan tvingades anpassa sig efter Quislings beslut. Festgudstjänsten genomfördes, framför allt med SS-medlemmar närvarande, men när Fjellbus högmässa skulle firas ingrep polisen och hindrade tusentals norrmän från att ta plats i domkyrkan. Meningarna går isär rörande huruvida polisen grep till våld eller om allt gick fredligt till. Därefter avsattes Fjellbu från sin tjänst, och som en reaktion på detta nedlade de norska biskoparna sina ämbeten.

Under ledning av biskopen i Oslo, Eivind Berggrav, utarbetades en bekännelseskrift, Kirkens Grunn, som tog bestämt avstånd från Quislingregimen. Denna skrift lästes upp i Norges kyrkor under påsken 1942. Detta fick till följd att mängder av norska präster följde biskoparnas exempel och lade ned sina ämbeten. Som straff för att han på detta sätt motarbetade Quisling och den tyska ockupationsmakten häktades Berggrav och sattes i husarrest, medan övriga biskopar fick anmälningsplikt. En ny ledning för den norska kyrkan organiserades, men när även dessa präster betedde sig anti-nazistiskt – till exempel protesterade mot deportationen av judar – organiserades ytterligare repressalier. Många präster förbjöds att predika och ett hundratal arresterades.

Fler bloggar