X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några dagar sedan bloggade jag om Norton I och monarkier i Amerika. En följdfråga gäller huruvida det även har funnits afrikanska monarkier. För några månader sedan skrev jag ju om förrymda afrikanska slavar som upprättade små kungariken i nuvarande Västindien och Latinamerika. Fanns det motsvarande politiska enheter inom gränserna för dagens USA?

Jodå, det har funnits så kallade maroon-riken även i USA, men inte alls i den organiserade omfattning som vi finner i till exempel 1600-talets Brasilien eller 1700-talets Jamaica. Mitt favoritexempel, som juridiskt sett inte var att betrakta som självständigt utan snarare som en vasall till Spanien, är Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose.

För ett imperium med militära och ekonomiska bekymmer, som det spanska, var slavuppror (hos grannarna) och mottagandet av förrymda slavar ett utmärkt sätt att underminera konkurrerande plantageekonomier och stärka de egna kolonierna med arbetskraft och rekryter till de väpnade styrkorna. Dessutom var de förrymda slavarna guld värda för den rudimentära underrättelsetjänsten. I händelse av krig mellan Spanien och Storbritannien visste exempelvis de spanska myndigheterna på Puerto Rico allt om Jungfruöarnas politiska, ekonomiska och militära geografi. De kunde räkna med åtskilliga svarta desertörer som villigt skulle rätta sig i de katolska leden för att vinna frihet.

Allra allvarligast, ur britternas synvinkel, var utvecklingen i Florida. År 1738 hade de förrymda slavarna blivit så många att Floridas guvernör Manuel de Montiano gav dem rätten att leva i en egen stad strax norr om Saint Augustine, vilken fick namnet Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose (vanligen endast refererad till som Mose eller Moosa). Den svarte milisledaren Francisco Menéndez, en malinkekrigare från Västafrika, blev överhuvud för staden; sedermera efterträddes han av Antonio Joseph Eligio de la Puente.

Mose var ett lyckat projekt, både för slavarna och för spanjorerna, men det gjorde britterna ursinniga. Nyheten om den fria afrikanska staden i norra Florida spred sig naturligtvis snabbt till slavarna norr om gränsen, och det dröjde inte länge förrän ny befolkning anlände. Väl att märka är det inte osannolikt att vissa slavar i det närbelägna South Carolina redan var katoliker, åtminstone om de importerats från Kongoriket, där kristendomen hade varit utbredd sedan 1500-talet. Kort tid efter grundandet av Mose infann sig 23 män, kvinnor och barn, som hade flytt i en stulen båt, i norra Florida. Guvernör Montiano gav dem genast asyl och sände dem vidare till den nygrundade staden. Påföljande år, söndagen den 9 september 1739, bara några dagar efter att nyheten spritts att krig brutit ut mellan Storbritannien och Spanien, gjorde afrikanska slavar från nuvarande Angola uppror i South Carolina, det ryktbara Stono River-upproret, som ledde till att många vita dödades och många hus brann upp. De upproriskas mål var att slå sig fram till Florida, men den koloniala milisen krossade resningen.

Britterna gjorde givetvis allt de kunde för att stoppa slavarna från att fly till Florida, och de drog sig inte för att bränna ned Mose när formellt krigstillstånd gjorde detta möjligt. Redan 1740 lade britterna Mose i aska, men senast 1752 hade man byggt upp ett andra Mose som ersättning för det förstörda. Ena sidan av staden var öppen mot floden Mose Creek, men på de tre övriga sidorna anlades en mer än två meter hög jordvall. Högst upp placerades kaktusar som extra skydd och utanför vallen grävdes en två meter bred och en meter djup grav. Även andra vallar och träbefästningar konstruerades för att kunna stå emot brittiska angrepp.

I freden år 1763 avträdde spanjorerna Florida till Storbritannien, vilket innebar slutet för Mose. Invånarna evakuerades till Cuba. I modern tid har Mose blivit föremål för arkeologiska undersökningar som har ådagalagt mängder av fynd: muskötkulor, benknappar, glasflaskor, keramik, rosenkranspärlor med mera, fascinerande rester av ett katolskt Afrika på västra sidan av Atlanten.