Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under de senaste dagarna har det skrivits mycket om hoten mot och hatet mot träd. Villaägare som vill bli av med skymmande tallar eller pilar tar lagen i egna händer och förgiftar, sågar eller borrar för att bli kvitt de träd myndigheterna gör allt för att bevara. Den enes ”gröna lunga” är den andres skrymmande irritationsobjekt. Vardagskriminaliteten frodas i trädgårdar och parker.

För inte länge sedan var det tvärtom. I maj 1971 gick trädälskande stockholmare man ur huse för att rädda almarna i Kungsträdgården från att skövlas på stadsplanerarnas order. Det var då Hjalmar Mehr i folkmun döptes om till Almar Ner. Men ännu längre tillbaka i historien möter vi åter de svenska myndigheterna som trädbevarare. Det var länge totalförbjudet att hugga ned ekar på grund av statens regalrättsliga anspråk: ekvirket ansågs nödvändigt att skydda på grund av trädets betydelse för byggandet av flottans krigsfartyg. För att konstruera ett enda skepp krävdes tusentals ekar, varför inte bara höga mastträd utan också mindre ekar, enbart goda för planktillverkning, var officiellt skyddade. Straffen kunde vara drakoniska – den 1600-talssvensk som för tredje gången avverkade en ek dömdes till döden. Envar som idag besöker Visingsö kan beskåda en veritabel ekskog som anlades på 1830-talet (sammanlagt omkring 300 000 träd odlades) i akt och mening att säkra den framtida tillgången på skeppsvirke.

Almstriden och ekavverkningsförbudet är toppen ett isberg av regleringar, debatter, folklore och mytologiska föreställningar om träden och deras betydelse. Många träd har varit föremål för kulter och haft prominenta positioner i religioner och ursprungsmyter – Kunskapens träd i Gamla testamentet, Yggdrasil i fornnordisk religion, allehanda vårdträd, osv. Folk över hela jordklotet har i äldre tid trott på världsträd, med vilka hela skapelsen ansetts vara förbunden. Att hugga ned eller missbruka ett träd har inte sällan varit liktydigt med att åstadkomma en radikal förändring i samhälle och liv; när Adam och Eva åt av frukt från fel träd blev de förvisade från Eden.

Fascinationen för träd och trädavverkning, ofta med direkt koppling till gamla myter, förekommer i rikt mått i vår kulturhistoria. I operan Götterdämmerung låter Richard Wagner Wotan hugga ned världsträdet Yggdrasil till ett väldigt likbål för hela gudasläktet. I J.R.R. Tolkiens ringepos är träden och deras herdar (enterna) levande symboler för den gamla värld som hotas av Saurons och Sarumans kusliga industrisamhälle. Exemplen kan mångfaldigas.

Faktum är att den längsta och mest betydelsefulla trädkonflikten i svensk historia påminner en hel del om scenariot i det tolkienska Isengård, särskilt filmversionen: industri stod mot natur och agrarsamhälle. De svenska järnbruken på 1600- och 1700-talen utgjorde ryggraden i exportindustrin, men ugnarna slukade oerhörda mängder timmer. Detta ledde till en hård kamp om skogstillgångar mellan bönder och järnbruk, och till slut såg sig staten tvungen att kraftigt begränsa både nyodlares och brukspatroners avverkning. Risken, menade man på 1700-talet, var att attackerna mot träden skulle leda till att hela den framtida bruksnäringen hotades.