Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I utrikespolitiska debatter, till exempel om FN:s ingripande i oroliga länder, förekommer ibland termen ”rättfärdigt krig” (eng. just war). När uppkom denna idé om legitimt våldsutövande?

Såsom vi känner idén i västerländsk tradition kan den spåras till kyrkofadern Augustinus av Hippo (354–430), som utarbetade teorin om vad han på latin kallade bellum iustum, ”rättfärdigt krig”. Augustinus resonemang skall ses mot bakgrund av att våld, enligt nytestamentligt tänkande, är djupt förkastligt (”vänd andra kinden till”). Sett ur Augustinus perspektiv var ett strikt icke-våldsagerande i längden dessvärre omöjligt att ställa sig bakom, varför ett idépaket måste utvecklas för att kunna hantera de situationer som ideligen uppstod.

Teorin om bellum iustum förutsatte att någon av parterna hade ådragit sig krigsskuld, det vill säga var mer skyldig till våldet än den andra parten. Den som blott försvarade sig mot en skyldig angripare kunde inte, resonerade Augustinus, fördömas på grundval av fiendens synder.

För att avgöra om ett krig är att betrakta som rättfärdigt, skriver Augustinus, måste man begrunda omständigheterna kring krigets ursprung, likaså de stridande parternas motiv och moral. En erkänd, legitim, auktoritet måste ta ansvar för kriget, exempelvis genom att avge formell krigsförklaring. Dessutom måste det finnas en hedervärd orsak till att kämpa. Det fick inte finnas alternativa vägar att uppnå målet ifråga – kriget måste vara att betrakta som enda, absolut enda, utvägen. Slutligen måste kriget utkämpas med acceptabla medel och inte urarta i orgier i grymhet. Augustinus menade också att den enskilde soldaten inte kunde hållas ansvarig för vad hans överordnade beslutade. Om kejsaren bestämde sig för att dra ut i krig, och om vederbörande därvid ignorerade kraven på rättfärdighet utan att informera soldaterna därom, då var soldaterna inte att betrakta som syndare. Det var däremot kejsaren.

När Augustinus utformade teorin om det rättfärdiga kriget hade han en mycket speciell situation i åtanke. Augustinus levde i Nordafrika, där två kristna kyrkor bekämpade varandra, den romersk-katolska biskopskyrkan som han själv representerade och de rebelliska donatisterna. Den senare kyrkan har fått sitt namn av Donatus (d. ca 355), biskop av Casae Nigrae i Numidien. Donatus och hans anhängare menade att de präster som under kristendomsförföljelserna i början av 300-talet hade gått med på att överlämna kyrkans heliga böcker och kärl till myndigheterna i och med detta hade mist rätten att utöva sitt ämbete. Endast de som stått emot förföljelserna och vägrat kompromissa ägde rätt att förmedla Guds sakrament. Ända till 600-talet utgjorde donatisterna ett oroselement i Nordafrika; för en man i Augustinus maktposition var de att betrakta som farliga fiender. När det stod klart att donatisterna omöjligen kunde besegras genom intellektuellt resonerande måste man, resonerade han, i brist på alternativ vända sig till de världsliga herremännen. Det var inte bra, men hellre det än att låta irrläror grassera fritt. Därmed var det inte svårt för Augustinus att gå ett steg längre, från bellum iustum till bellum Deo auctore, ett ”krig sanktionerat av Gud”.

Augustinus strävade efter kristen enighet. Han ville få kristna att samsas och inte strida inbördes, vilket man gjorde i Nordafrika på 400-talet. Däremot tycks han inte ha funderat över möjligheten att använda ”krig sanktionerade av Gud” för att utbreda kristendomen bland ännu icke kristnade folk. Denna tanke möter vi istället hos en senare kyrkofader, Gregorius I, påve i Rom från 590 till 604. Gregorius accepterade nödvändigheten i att stundom föra krig i syfte att understödja missionen, underkuva hedningar och bereda vägen för predikan. Därmed var ett stort steg taget på vägen mot högmedeltidens korstågsideologi.