Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den här bloggens kommentatorer upphör sällan att förvåna mig. Häromdagen bloggade jag om ett ämne som (inbillade jag mig, felaktigt) torde vara helt okontroversiellt: huruvida Gustav Vasa använde skidor eller snöskor när han färdades i Dalarna under vintern 1520–1521.

Min enkla slutsats är att han med största sannolikhet använde snöskor, såvida inte terrängförhållandena medgav att han istället kunde rida eller åka släde, vilket hade varit en herremans förstahandsval. Vi saknar nämligen uppgifter om att herremän under denna epok var skickliga på att åka skidor. De medeltida källorna om skidåkning (norska lagtexter, fornnordiska skaldedikter, etc.) visar uttryckligen på att skidor främst förknippades med jakt i bondesamhället, vartill kom att särskilt skickliga skidlöpare (”skidkarlar”) under senmedeltiden anlitades för militära ändamål och för att – som i fallet med Gustav Vasas förföljare – hinna ikapp folk.

Döm om min förvåning när mitt konstaterande föranleder kommentarer om att jag skulle vara historieförfalskare och lögnare. Snöskor är nämligen, enligt vissa nutida kommentatorer, helt omöjliga att använda på längre strapatser, även om man (som Gustav säkert gjorde) rastade upprepade gånger och kanske inte hade alltför bråttom.

Därav denna blogg. Fanns det snöskor på 1500-talet? Hur användes de? Har vi källor om detta?

Ja, det har vi. Jag citerar ordagrant ur den svenska översättningen av Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus, bok IV, kap. 13:

”De höga fjäll som utgöra gränsen mellan de nordiska rikena Sverige och Norge och hvilka benämnas Dovre fjäll och andra deras likar äro under vintern öfverhöljda af så täta och djupa snömassor, att det ej är möjligt för vägfarande att på vanligt sätt färdas där fram på fast väg. Emellertid söka de inhemska köpmännen att med klokhetens hjälp öfvervinna slika svårigheter och finna utväg att lättare bära tunga bördor. Till den ändan fästa de vid sina egna och sina hästars fötter flätverk eller hopböjda spjälor med galler af lätt och breda tågor af lindbast, och så rustade kunna de trampa på snödrifvorna utan att behöfva frukta för att sjunka ned, och detta ehuru de äro tungt lastade; och på detta sätt tillryggalägga de en dagsresa, d.v.s. två bergmil (som äro lika med tolf italienska mil), detta på grund af dagarnas korthet. Nattetid åter kunna de i klart månsken tillryggalägga en dubbelt eller tredubbelt så lång väg. […] De varor som på detta sinnrika sätt fraktas utgöras af salt, järntackor, linne- och ylletyger samt på andra håll silfver- eller kopparmalm äfvensom dyrbara pälsvaror. För att emellertid hästarna i förväg må vänjas vid dylika färder öfver snön, föras de dagligen alltifrån ungdomen med en lätt börda omkring i snöiga dälder med fint flätverk liknande korgar bundet vid fötterna, för att de därigenom må vänja sig att bära större tyngder. Äfven förarna hafva sådana korgar bundna under fötterna och stödja sig på en staf med utvidgning nedtill, för att medelst sådana anstalter vid mötande äfventyr kunna bjuda spetsen åt vedervärdigheter och själfva döden. Det händer nämligen de resande, att, när sunnavind blåser, snön blötnar till den grad, att den viker undan för trycket af hästens eller mannens fötter, om ej dessa utrustats på nyssnämnda sätt, och bildar liksom en öppen klyfta. Är färdemannen då ensam, finnes ingen som kan draga upp honom och hans häst, såsom däremot är möjligt, när han åtföljes af pålitliga följeslagare.”

Om vi inte utgår från att Olaus Magnus, som levde i Sverige under första hälften av 1500-talet innan han flydde landet, ljuger måste vi förutsätta att bruket av snöskor var allmänt utbrett i Norden, och att både människor och hästar nyttjade dem, i synnerhet när det gällde långväga färder i fjällmarkerna mellan Sverige och Norge. Till saken hör att Olaus Magnus på sitt kartverk Carta marina (1539) lät avbilda en häst och en man med snöskor i trakten av Härjedalen, och han försedde illustrationen med följande förklaring på tyska: ”Hie binde die leut under ihn und der rosser fuesse braite taffel uie ain schayblicher schildt das sy nit im schne undergeen” – dvs. folk binder ”braite taffel” (snöskor) under sina och hästarnas fötter för att inte gå under i snön.

Och vi har mer information. Vi vet att snöskornas konstruktion varierade med landskap och sedvana. De snöskor som Olaus Magnus hänvisar till var flätade av lindbast inom en ram av böjda käppar, i regel av hägg eller vide, och är kända även från senare tid. En annan snöskovariant, som var vanligare längre söderut, hade rektangulär form och var tillverkad på ett helt annat sätt, med i varandra intappade brädribbor. Med en gemensam term kallades alla dessa snöskor i äldre tid trygor eller trugor. För mer information, se några av Gösta Bergs publikationer i ämnet, till exempel ”Snöskor och trygor” och ”Nya rön om snöskor”, båda publicerade i På skidor (1953 resp. 1955).

När det gäller just Gustav Vasa finns, som nämnts, en uttrycklig hänvisning (från 1590-talet) till att han under sin flykt i Dalarna använde snöskor (”skarboghan”) och inte skidor (se Diplomatarium Dalekarlicum 2, s. 57 f.). Källtexten har varit känd och diskuterad i mer än hundra år; se t.ex. S. Samuelssons genomgång i Källorna till Gustaf Vasas äfventyr (Uppsala 1910). Det är självfallet svårt att utvärdera hur tillförlitlig notisen är, eftersom det knappast rör sig om en förstahandsuppgift utan om nedtecknande av muntlig tradition, men det är den enda källa vi har som konkret uttalar sig om Gustavs färdsätt, och den rimmar väl med Olaus Magnus skildring av hur man brukade ta sig fram i området.

Alltså snöskor. Det var på detta sätt 1500-talsmänniskorna själva menade att Gustav Vasa färdades över snön om vintern 1520–1521, och det var så många resor över fjällen genomfördes, även med tung packning. Närmare det verkliga förhållandet än så lär vi inte komma.