X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På en känd gotländsk bildsten kan man se en kvinna med ormar. Även på vikingatidens runstenar är ormmotivet vanligt förekommande. Hade nordborna rentav en ormkult innan de kristnades? Varför står det i så fall inget om denna i redogörelserna för fornnordisk religion?

Faktum är att folk på senmedeltiden och på 1500-talet ibland hävdade att ormkult förekom i Sverige. Till dessa uppgiftslämnare hör Heliga Birgitta och Olaus Magnus. Enligt vad vi kan läsa oss till i deras skrifter hände det att bönderna satte ut mjölk i offergåva till så kallade husormar eller tomtormar, som det gällde att hålla sig väl med.

Men är detta verkligen sant? Vad säger källkritiken? Offrade våra medeltida och vikingatida förfäder mjölk till ormar? Inom modern forskning har det starkt betvivlats att ormkult, som är välkänd inom andra kulturkretsar, någonsin har förekommit i Norden. De lärda senmedeltida texterna torde, har man menat, ha tillkommit för att ge en bild av den så kallade hedendomens avarter och inte i syfte att teckna en religiös verklighet.

Väl att märka är denna skepsis i grund och botten bara en vetenskaplig spekulation. Vi vet inte hur det egentligen förhöll sig. Men det är ett ovedersägligt faktum att många företeelser som minner om okristen kult under medeltiden träder oss till mötes i utpräglad kristen tolkning, i redogörelser som inte utan vidare kan föras tillbaka till den folkliga tankevärlden. Berättelser om ormkulter kan ha ingått i det intellektuella kyrkliga bagage som importerades från kontinenten, varefter lärda nordbor började spekulera om liknande kulter även på våra breddgrader. Det är under alla omständigheter hopplöst svårt att länka Heliga Birgittas och Olaus Magnus skildringar till avbildningar på gotländska bildstenar som tillverkades hundratals år tidigare.

Våra källor om folkliga ormuppfattningar under äldsta tid ger snarast vid handen att vanligt folk avskydde djuret. Många trodde att alla ormar, såväl huggormar som ofarliga snokar, var giftiga. Lika felaktigt ansåg man att de skadade sina offer med den tvekluvna tungan och att de förgiftade vatten och luft genom att simma och väsa. Om man råkade bli biten av en orm fanns åtskilliga mediciner att ta till, exempelvis bävergäll, vinruta, purjolök och ”ormstenar”, men nyttan var begränsad, om vi inte räknar med en viss placeboeffekt.

I de nordiska folksagorna förekommer mängder av farliga ormar, ormgropar, ormtorn och ormgårdar, mardrömsnästen som ingen önskade hamna i. Historien om Adam och Evas utdrivning från Edens lustgård, liksom andra kristna ormhänvisningar, gjorde knappast djuret mer populärt. Samtidigt som bönderna hatade ormar var de likväl rädda för att döda dem, förmodligen av fruktan för kvarlevande djurs hämnd. Istället för att hugga ihjäl ormen föredrog man att läsa en trollformel, en så kallad ormgalder, över djuret.