X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det påstås ofta att katolska kyrkan under medeltiden, och senare, har gjort sig skyldig till omfattande lögner och systematiskt undanhållit sanningar genom sekler av hemlighetsmakeri. I ett antal skönlitterära verk är detta ett centralt tema. Men hur är det egentligen? Kan man bevisa att kyrkan ägnade sig åt storskaliga lögner och bedrägerier?

Jovisst kan man det. Det grövsta och mest kända lögnexemplet är det så kallade konstantinska gåvobrevet, som fabricerades i Rom under andra hälften av 700-talet. Det dröjde till renässansen innan de lärde upptäckte att det var en förfalskning. Orsaken till lögnen var att den politiskt och militärt hårt trängda biskopskyrkan i Rom inte längre kunde lita på stöd från kejsaren i Konstantinopel och behövde stärka sin egen ställning juridiskt och ideologiskt. Gåvobrevets författare låtsades att texten ursprungligen hade skrivits av kejsar Konstantin den store på 300-talet. Genom donationen skulle Konstantin ha överlåtit hela det västromerska riket till biskopen i Rom, det vill säga till påven. Följaktligen borde alla världsliga härskare i Västeuropa erkänna påven som sin herre. Under nästa sekel följde man upp den skriftliga kuppen genom att tillverka nya förfalskningar, vilka syftade till att stärka banden mellan påven och andra biskopar, detta på de mellanliggande ärkebiskopliga hierarkiernas bekostnad.

Hur fick påvarna och medlemmarna av kurian ihop allt detta? Såg de inte lögnerna för vad de var, nämligen en hårresande förvrängning av sanningen? Kanske, kanske inte. Visst kan de ha ljugit medvetet och försvarat sig med att det skedde av självbevarelsedrift. Men så behöver inte ha varit fallet. De kan också ha trott att det verkligen hade existerat gamla gåvobrev, vilka dessvärre förkommit, varför de själva gjorde sanningen en tjänst genom att söka rekonstruera de förlorade texterna. Lögnen blev under alla omständigheter ett acceptabelt sätt att bättra på det historiska minnet.

Det senare sättet att resonera var mycket vanligt under medeltiden. En bidragande orsak var att epokens minneskultur var utpräglat muntlig. Skrivna dokument utgjorde framför allt bekräftelser på muntliga överenskommelser. De förra var till råga på allt förgängliga i och med att de lätt kunde stjälas, tappas bort eller brinna upp. Många kyrkomän ansåg sig ha rätt att rädda bekräftelsernas juridiska giltighet genom att skriva nya dokument utifrån vad den hävdvunna muntliga traditionen gjorde gällande.

Ett svenskt exempel är Nydala kloster, beläget i småländska Njudung. På 1200-talet menade sig klostrets cisterciensmunkar ha behov att skriftligt bekräfta vad man trodde sig veta, men inte kunde bevisa, nämligen att stormän och kungar hade donerat specifika marker till dem ett sekel tidigare. Det hade kanske uppstått gräl om saken mellan klostret och bönderna i trakten, och munkarna behövde dokument att visa upp vid tingsförhandlingarna. Att i detta läge skriva ihop gåvobrev som utgav sig för att säga sanningen, men som egentligen innehöll rena lögner, upplevdes inte som särskilt samvetsbetungande för klostrets skribenter.