X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I dagens mailskörd (till dick.harrison@svd.se) finner jag en ofta återkommande fråga (dvs ofta återkommande för mig, eftersom jag bor i Skåne). Är Skåne en erövrad del av Sverige, som svenskarna tog med våld från danskarna, eller är landskapet köpt, närmare bestämt genom pantsättning och köpeavtal på 1300-talet? Om det senare är sant var väl Sverige i sin fulla rätt att kräva tillbaka landskapet med våld på 1600-talet, eller? Och när kan man säga att Skåne slutligen blev svenskt – 1658 eller 1679? Eller mitt under 1670-talets krig, till exempel i slaget vid Lund 1676?

På 1310-talet förde den danske kungen Erik Menved krig i norra Tyskland, med växlande framgång. Krigen var kostsamma, vilket ledde till att han måste låna pengar av de holsteinska grevarna. Detta resulterade i att det ena danska landskapet efter det andra pantsattes till Holstein. Läget förvärrades ytterligare under Eriks bror och efterträdare Kristofer II. Vid dennes död år 1332 lydde i praktiken hela Danmark under holsteinska pantinnehavare och ingen ny dansk kung utropades.

I detta läge utbröt ett skånskt uppror mot holsteinarnas välde. En skånsk delegation, ledd av ärkebiskop Karl i Lund, vädjade till kung Magnus Eriksson av Sverige (som ännu var omyndig, men som tillträdde regeringen samma år) att ta över landskapet. Kung Magnus förmyndarregering accepterade det skånska förslaget. En svensk här tågade in i Skåne, och man kom snart fram till ett avtal med tyskarna. En överenskommelse slöts mellan å ena sidan hertig Valdemar av Jylland och grevarna Gerhard och Johan av Holstein och å andra sidan Magnus Eriksson samt ärkebiskopen i Lund och skånska stormän. Enligt avtalet pantsattes Skåne (utom Bjäre och Norra Åsbo härader), Blekinge med Listerlandet samt ön Ven till den svenske kungen för 34 000 mark silver.

Detta följdes av ytterligare en transaktion. År 1340 fick Danmark äntligen en ny kung, Kristofer II:s son Valdemar (”Valdemar Atterdag”). För att bättra på de usla finanserna sålde Valdemar år 1341 även södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo härader till Magnus Eriksson för 8 000 mark. (Nordhalland med Varberg lydde under Magnus familj sedan länge, eftersom hans far Erik hade tagit kontroll över det i början av seklet.) Vänskapen mellan Valdemar och Magnus var kortvarig. Krig bröt ut redan 1342, men genom freden i Varberg 1343 erkände Valdemar officiellt att Magnus Eriksson var rättmätig innehavare av samtliga Skånelandskap.

Magnus Erikssons maktövertagande var alltså helt legitimt, verkställt både de iure och de facto, och förhållandet erkändes av den danske kungen. Men det rörde sig aldrig om ett införlivande av Skåne i Sverige. Tvärtom: Magnus gjorde en uttrycklig poäng av att Skåne var ett eget land i personalunion med Sverige. I dokument kallade han sig rex Sveciæ, Norvegiæ et terræ Scaniæ, ”kung av Sverige, Norge och landet Skåne”.

Denna personalunion krossades 1360, när Valdemar återerövrade Skåne. De följande seklernas svenska monarker glömde dock inte den kortlivade unionen. Vid upprepade tillfällen ockuperade de landskapet och sökte få skåningarna att erkänna dem som rättmätiga herrar. Så gjorde både Albrekt av Mecklenburg och Karl Knutsson, men endast med temporär framgång. I praktiken hade Skåne återgått till Danmark genom regelrätt erövring, följt av svenskt (motvilligt) erkännande i avtal.

År 1658 ändrades hela detta scenario radikalt genom att Danmark tvingades ge upp Skåne vid förhandlingsbordet i Roskilde, efter 1657–1658 års krig. Nu var det inte frågan om att skapa en personalunion. Karl X Gustav ville inte bli ”kung av Skåne” utan göra Skåne till en underordnad provins – något som även skedde, med välkänt slutresultat. Fredrik III av Danmark accepterade nederlaget och undertecknade ett flertal utförliga dokument, statsrättsligt giltiga handlingar i vilka han överlät Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län till Karl X Gustav (de två sistnämnda områdena återlämnades två år senare). Jag har själv haft lyckan att se dokumenten i original; de förvaras i Riksarkivet i Stockholm och tillhör dess största skatter.

I de därpå följande frederna (Köpenhamn 1660 och Lund 1679) befästes det svenska väldet över Skåne. Danska kungar sökte upprepade gånger återta landskapet med våld men blev varje gång besegrade, bland annat vid Lund 1676 och vid Helsingborg 1710. Det är fåfängt att spekulera i vad som kunde ha hänt om dessa fältslag slutat med dansk seger – de storpolitiska variablerna är för många – och i slutändan är och förblir det fredsförhandlingarnas juridiskt bindande dokument som är bestämmande för frågan om Skånes nationella tillhörighet. Och på den frågan har inget avgörande hänt sedan 1658.

Svaret på frågan är alltså: Skåne blev svenskt i freden i Roskilde 1658. Under några decennier på 1300-talet var Skåne och Sverige förenade i en personalunion – en för övrigt mycket vanlig situation under europeisk medeltid – men det rörde sig vid denna tid aldrig om ett försök att försvenska landskapet, varken språkligt eller institutionellt.