Hur spreds pesten?

Efter att jag bloggade om justinianska böldpesten har jag fått ett antal påpekanden att mitt grundantagande – att pesten sprids via råttor – är helt fel och att forskningen sedan länge har förkastat detta. Därav denna blogg. Hur spreds egentligen pesten?

Böldpest orsakas av bakterien Yersinia pestis, som i det initiala skedet av epidemin främst sprids genom loppbett. Några dagar efter bettet utvecklas en stor, smärtsam böld, vanligen i ljumsken eller i armhålan. Sjukdomen ledde i historisk tid ofta (ibland i upp till 60–80 procent av fallen) till döden. I de fall infektionen passerar direkt in i blodomloppet kan sjukdomen förlöpa så snabbt att bölder inte hinner utvecklas före dödsfallet. I 10–25 procent av fallen transporteras bakterierna till lungorna och leder till våldsam hosta, och bredvidstående kan infekteras. Detta leder till så kallad lungpest, med så gott som hundraprocentig dödlighet före upptäckten av antibiotika. Lungpesten dödar dock sina offer så fort (vanligtvis varar sjukdomen i mindre än två dagar) att endast ett begränsat antal människor kan smittas. Epidemin påverkas också av hetta, kyla och fuktighetsgrad, eftersom dessa företeelser inverkar på loppornas aktivitet. Ännu viktigare är sociala och kulturella sedvanor – exempelvis om folk har för sed att isolera sina sjuka eller vistas tätt intill dem, om lopporna kan spridas via spannmålstransporter, och så vidare.

Pesten sprids alltså på flera sätt, både genom loppbett och genom utandningsluft, under förutsättning att den har gått över i lungpestform. I många historiskt kända epidemier förekommer flera varianter sida vid sida – det vill säga vissa sjukdomsoffer uppvisar typiska böldpestsymptom, medan andra drabbas av andra symptom, exempelvis hosta eller septicemiska varianter (i äldre tid kallat blodpest, något som inte sällan yttrar sig genom svarta fläckar på kroppen).

Det anses numera säkert att böldpest huvudsakligen sprids av den loppa vars vetenskapliga benämning är Xenopsylla cheopis, som själv erhåller bakterien när den suger blod av gnagare och därefter förmedlar smittan till andra gnagare. Den enda gnagare i vår del av världen som lever tillräckligt nära människor för att via sina loppor även kunna sprida pesten till dessa är råttan. I det medeltida Europa dominerade så kallad svart råtta (lat. Rattus rattus), vars roll som indirekt smittspridare därför av en forskarmajoritet fortfarande anses betydande. Till skillnad från idag var svartråttan mycket utbredd över världsdelen, och den levde mycket nära människan (vilket man inte kan säga om brunråttan, som dök upp på scenen långt senare och var/är betydligt mer skygg).

En annan, häftigt debatterad, fråga är huruvida digerdöden och andra äldre epidemier verkligen var pest. För ett decennium sedan var det mycket vanligt att detta ifrågasattes. Den senaste forskningen (resultat av analyser 2010 och 2011) tyder dock klart på att det verkligen rörde sig om en sjukdom orsakad av Yersinia pestis. Analyser av DNA och proteinrester i skelett som påträffats i massgravar från digerdödens tid, framför allt i Smithfield i London, har gett övertygande belägg för farsotens natur. Genom studier av tänder i mänskliga kranier lyckades forskarna analysera arvsmassa från bakterien ifråga, varvid det framgick att medeltidens Yersinia pestis endast obetydligt skiljer sig från de stammar som ännu cirkulerar.

Alltså: digerdöden var pest. Och råttan, i egenskap av värddjur för loppor, var inblandad.