En kvinnlig dramatiker på 900-talet?

Det sägs att en tysk kvinna under äldre medeltid blev en pionjär inom teaterkonsten. Stämmer det?

Frågan berör ett fenomen som sedan 1920-talet brukar kallas ”ottonska renässansen”. Uttrycket kommer av att tre tysk-romerska kejsare efter varandra – Otto I, Otto II och Otto III – var Väst- och Centraleuropas mäktigaste män mellan 936 och 1002. Tack vare det politiska och militära maktuppsvinget kunde de och deras släktingar ta initiativ till en kulturoffensiv som hämtade inspiration i den romerska antiken. Uttrycket ”ottonsk renässans” används främst om politisk ideologi (anknytning till det romerska kejsardömet) konst och arkitektur, till exempel kyrkobyggnation och produktion av illuminerade handskrifter, men företeelsen rymde även litterära experiment. I spetsen för åtskilliga aspekter av kulturoffensiven stod kvinnor vid kejsarhovet, till exempel drottningarna och prinsessorna Adelheid, Gerberga och Theophanu. Framträdande centralorter för satsningarna var de kyrkliga anläggningarna i Corvey, Hildesheim och Reichenau.

Det var alltså inte ovanligt att kvinnor gick i spetsen för kulturella initiativ, eller att initiativen ägde rum inom en kyrklig ram – och det var just på en sådan scen som dramatikern ifråga verkade. Hon lystrade till namnet Hrotsvitha, föddes ca 935 och avled ca 1002. Eftersom hon var knuten till nunneklostret i Gandersheim i Niedersachsen brukar hon kallas Hrotsvitha av Gandersheim. Vi känner till att hon studerade romersk litteratur under abbedissan Gerberga, en syster till kejsar Otto I, men i övrigt är hennes bakgrund och tidiga liv föga känt. Om hennes litterära verksamhet i klostret vet vi desto mer.

När det stundom påstås att Hrotsvitha var en av det medeltida Västeuropas första dramatiker syftar man på de pjäser hon skrev på prosa efter mönster från romaren Terentius. I hennes dramatiska produktion återfinns såväl kärleksintriger som utpräglade kristna teman, där starka och trosvissa kvinnliga martyrer står i centrum för handlingen. Vid sidan av sin dramatik skrev Hrotsvitha legender, både på vers och prosa, och historiska redogörelser på hexameter.