Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den transatlantiska slavhandeln är välkänd och ofta diskuterad i alla möjliga sammanhang, men hur var det med den slavhandel som ägde rum från Östafrika till Indiska oceanens länder? Den var ju mycket äldre och fortsatte att blomstra långt efter det att slavhandeln på Atlanten förbjudits. Vet vi något om dess omfattning?

När jag under det senaste året reste runt i Kenya ställde jag mig ofta frågan hur mycket slavhandeln kunde avläsas i kulturlandskapet – vad som nämndes på museer, hur mycket som fanns kvar av slavhålor och -fängelser, med mera. Problemet är att östafrikanska länder generellt sett inte är bra på att bevara och skydda kulturella lämningar, eftersom det saknas pengar och turistintresse. De européer som åker hit vill se vilda djur och bada, inte studera 1800-talets kommers med ofria, och fattiga länder har sällan råd att bevara kulturminnen för deras egen skull. Här och där kunde jag trots allt finna gott om information, till exempel i museet i Lamu. I den lilla kustbyn Shimoni kunde vi klättra ned i underjordiska grottor som enligt de lokala guiderna hade använts av araber som uppsamlingsplatser för slavar som skulle skeppas vidare.

Om vi vänder oss till bevarade källor och forskningslitteratur är det inte svårt att finna hänvisningar till östafrikansk slavhandel mycket tidigt i historien. Redan på 700- och 800-talen var exporten av ofri arbetskraft från Östafrika till Arabien så omfattande att slavplantager kunde skapas, till exempel i södra delen av dagens Irak. Här exploderade vid denna tid ett av världens mest omfattande slavuppror, som det tog kalifatet många år att nedkämpa.

Inget av detta går dock att kvantifiera, inte ens uppskattningsvis. Till skillnad från den transsahariska och den transatlantiska slavhandeln saknar vi fullständigt underlag för att beräkna antalet slavar som fördes över Indiska oceanen och Röda havet under vår medeltid och renässansperiod. Det dröjer till 1700- och 1800-talen innan källorna blir mer vältaliga, och för 1800-talets räkning kan vi tydligt se en kraftig ökning i kommersen. Den främsta orsaken var att inte bara folk i Arabien utan även plantageägare vid östafrikanska kusten efterfrågade ofri arbetskraft. För att kryddnejlike- och hirsodlingarna skulle gå med vinst behövdes ständig nytillförsel av slavar från inlandet. Araber och swahilier organiserade därför räder och slussade slavar och elfenben i karavaner från inlandsmarknader till hamnstäder. Framgången var så stor att de värsta konkurrenterna, de portugiser i Moçambique som ännu forslade slavar till Brasilien, konkurrerades ut.

Som exempel kan anges att Zanzibar, navet i den östafrikanska slavhandeln, importerade mellan 12 000 och 19 000 slavar årligen på 1860-talet enbart från hamnstaden Kilwa i dagens Tanzania. Dessutom infördes mellan 400 och 3 000 slavar årligen till Zanzibar direkt från afrikanska kusten mitt emot ön, vartill kommer att sultanen och hans familj importerade stora mängder tullfria slavar som inte hamnar i statistiken. Lägg därtill en omfattande smuggling. Allt som allt är det troligt att minst 20 000 slavar slussades in till Zanzibar varje år. Om vi även räknar med de slavar som skeppades söderifrån till andra östafrikanska hamnar stannar siffran vid mellan 23 000 och 30 000 årligen på 1860-talet.

Zanzibar och dess grannstäder stod bara för en del av slavhandeln. Dessutom fördes mängder av slavar över Röda havet, till plantagerna på Maskarenerna (under första hälften av seklet, sedan förbjöds detta) och, som ovan nämnts, ända till Brasilien (fram till 1850).

En vanlig uppskattning är att minst 1,5 miljoner östafrikanska slavar skeppades till arabvärlden, Madagaskar och Maskarenerna under 1800-talet. Vi måste också räkna med att väldiga mängder öst- och centralafrikaner dödades under krig och plundringsräder, avled av umbäranden i slavläger, omskolades till slavsoldater som själva jagade slavar, blev ofria tjänare i hushåll eller slutade sina dagar som slavar på plantagerna vid Zanzibar, Lamu, Malindi och Mombasa. Minst 20 miljoner, kanske så många som 25 miljoner, lär ha dragits in i den onda slavericirkeln i Östafrika enbart på 1800-talet. Mot detta skall ställas att den samlade transatlantiska slavhandeln mellan 1400-talet och 1800-talet omsatte mellan 11 och 13 miljoner slavar, beroende på vilken forskares beräkningar man väljer att utgå från.