X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en fråga som jag har besvarat vid ett tidigare tillfälle i Svenska Dagbladet, för något år sedan, men så många nya läsare har mailat till mig med önskningar att jag besvarar den att jag trots allt låter den komma in från kylan. Hur är det egentligen med kung Artur? Har han funnits eller inte? Vad anser historikerna?

När jag bodde i England 1994 ställde jag själv denna fråga till kollegerna i London. Svaret blev ett enhälligt nej. Han har troligen inte funnits. Samtidigt kunde jag läsa mig till att det fanns gott om amatörhistoriker på lokal nivå som bestämt hävdade motsatsen. Amatörhistorikerna i sin tur var sinsemellan djupt oense om var Artur skulle ha levt och vad han skulle ha gjort. Debatternas skyttegravar var många, och jag insåg snabbt att detta var minerad mark, betydligt farligare att beträda än exempelvis det svenska grälet om Svearikets vagga. Sedan dess har det blivit än värre, eftersom nya spekulationer om Arturmytens eventuella rötter i senromersk tid har hamnat på bioduken.

Men jag förstår kollegernas skepsis. Arturs existens är svårbevisad. Visst kan han ha funnits, men det är, om vi håller oss till normala källkritiska krav, mycket svårt att hävda detta med bestämdhet. Skälet är det tidsmässiga glappet mellan den epok då han skall ha levt och den epok då han för första gången nämns i texter från ön.

Enligt hög- och senmedeltida skildringar skall Artur ha levt på 400-talet eller 500-talet e.Kr., då han stoppade den anglosaxiska framryckningen och härskade över den keltiskspråkiga befolkningen i Britannien. Problemet är att ingen av 400-talets, 500-talets, 600-talets eller 700-talets författare nämner honom vid namn. Väl att märka har vi gott om namn på andra kungar i Britannien. Att skylla på källtorkan (”det är så ont om källor att det inte är konstigt att ingen nämner honom”) är inte ett fungerande argument.

Ett typiskt exempel är Gildas, en munk som skrev om Britanniens historia i mitten av 500-talet. Han nämner flera (enligt hans bedömning usla) monarker. Ingen av dem heter Artur. Han nämner ”en stolt tyrann” på 400-talet, som skall ha varit ansvarig för att ha bjudit in saxarna från kontinenten, och han namnger en dådkraftig hjälte som hejdade deras expansion: Ambrosius Aurelianus. Men han säger inget om Artur. Både hos Gildas och i det bevarade inskriftsmaterialet finner vi även kung Voteporix av Dyfed (ett rike i sydvästra Wales).

Det är inte svårt att räkna upp fler exempel. Diktaren Taliesin har skrivit om Urien, kung av Rheged (vid nuvarande Carlisle) i slutet av 500-talet. I det tidigmedeltida kvädet Y Gododdin nämns åtskilliga härskare, framför allt kung Mynyddog Mwynfawr, som regerade i trakten av Edinburgh omkring år 600. I förbigående skymtar vi faktiskt en tapper Artur i diktverket, men uppgiften är så kortfattad att vi inte kan göra något av den – dessutom är Y Gododdin endast känd genom en 1200-talshandskrift, vilket innebär att någon har kunnat skriva in namnet i efterhand. Den äldre medeltidens i särklass främste anglosaxiske historieskrivare, Beda Venerabilis (ca 730), nämner åtskilliga 400-talshärskare (Vortigern, Hengist, Horsa, med flera, både verkliga och, källkritiskt sett, halvhistoriska personer) men inte Artur. Alla någorlunda goda källor tiger alltså om honom, trots att källornas författare behandlar de krig som Artur enligt senare berättelser skall ha deltagit i.

Det dröjer ända till 800-talet innan vi får texter som nämner Artur vid namn. Under detta sekel författades en lista, bevarad i det latinska verket Historia Brittonum (som brukar tillskrivas en viss Nennius), över tolv fältslag som utkämpades av en krigsledare (lat. dux bellorum) vid namn Artur. I Annales Cambriae, ett verk som kompilerades ihop på 800- och 900-talen, hänvisas vid två tillfällen till Artur. Enligt annalerna skall han ha segrat i ett stort fältslag år 516 och stupat vid Camlann år 537. I annalnotisen anges även att Medraut föll vid samma tillfälle. Namnet Medraut leder tankarna till Mordred, skurken i de medeltida berättelserna – Arturs illegitime son och den man som genom förräderi orsakade kungens död. Tyvärr är både Historia Brittonum och Annales Cambriae oanvändbara som källor till Arturs tidsepok. Redan genom dateringen till 800- och 900-talen är de besvärliga att nyttja, och liksom i fallet med Y Gododdin kan notiserna om Artur mycket väl ha skrivits till i efterhand.

Så tyvärr – om vi applicerar hävdvunnen vetenskaplig metod på de tidigmedeltida texterna blir det trista resultatet att vi inte kan uttala oss om Arturs existens. Kungen är och förblir en sagokung. Till råga på allt kan vi datera uppkomsten av vissa element i Arturmyten till ännu senare sekler. Den av oss kända Artursagan fästes på pränt så sent som på 1130-talet, i walesaren Geoffrey av Monmouths Historia Regum Britanniae (”Historia om Britanniens kungar”), en fantasiprodukt med tvåtusen års fiktiv brittisk fornhistoria. Endast ett par uppgifter om 600-talet stämmer överens med verklig historia. Resten är påhitt. Geoffrey diktade bland annat ihop en skröna om att de sanna britterna härstammade från en grupp trojaner som anfördes av Aeneas sonsonson Brutus, som erövrade Britannien från monster. Den störste hjälten i Geoffreys verk är Artur, som omges av trollkarlen Merlin, drottning Guinevere, med flera.

Resten är historia. 1100- och 1200-talens engelska och franska diktare kryddade legenden med historier om Sir Lancelot, Heliga Graal, svärdet Excalibur, med mera. Det är fascinerande litteratur, men den har ingenting med den verkliga historien att göra.