Hur skyldig var Kaiser Wilhelm?

Idag för hundra år sedan förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien, och den ”svarta vecka” som resulterade i första världskriget tog sin början. Efter kriget tvingades Tyskland ta på sig en krigsskuld som i efterhand har blivit djupt, och med rätta, kritiserad, eftersom orsakerna till att kriget började var betydligt mer komplicerade. Den enskilde tysk som blev mest kritiserad var kejsaren själv, Vilhelm II. Hur skyldig var han egentligen? Drev han personligen på Österrike-Ungern att förklara krig?

Man kan säga mycket om Vilhelm II, men på den här punkten är det – sett i ljuset av bevarade dokument – omöjligt att skuldbelägga honom. Huvudskälet var att kejsaren vid tiden för första världskrigets utbrott inte längre hade det inflytande som gjorde det möjligt att driva en aktiv utrikespolitik. Det var i stor utsträckning Vilhelms eget fel. Hans personliga politiska utspel och obetänksamma manövrar under föregående decennier hade steg för steg urholkat den makt han hade kunnat utöva i början av sin regeringstid. Jag bloggar gärna mer om detta någon annan gång, men nu räcker det med att konstatera att det inte var Kaisern som lade ut riktlinjerna för Tysklands utrikespolitik. Militärer (som Helmuth von Moltke) var viktigare, men allra viktigast var det politiska etablissemanget och rikskanslern. Faktum är att Vilhelm II inte ens var på plats när den kris som resulterade i första världskriget bröt ut – han befann sig till havs på en sommarkryssning.

Om det fanns en tysk som var mer skyldig än de övriga till att landet bidrog till att första världskriget startade var det kansler Theobald von Bethmann Hollweg, som innehade ämbetet mellan 1909 och 1917. Tillsammans med den tyske utrikesministern Gottlieb von Jagow backade Bethmann Hollweg upp Österrike-Ungerns ledning i dess ambition att kväsa Serbien efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Bethmann Hollweg ville att österrikarna och ungrarna skulle provocera fram det önskade kriget mot grannen i söder och stödde dem med all kraft.

Kvällen 26 juli, en dag efter det att österrikarnas ultimatum sändes till Belgrad, mötte Vilhelm II (som avbrutit kryssningen) Bethmann Hollweg på järnvägsstationen. Kanslern var rädd att kejsaren skulle ta illa upp över den politik han fört, och kejsaren var mycket riktigt rasande. Kanslern erbjöd sig att avgå, men kejsaren beordrade honom att stanna kvar och hantera den situation han själv skapat – han lär ha sagt något i stil med ”du har gjort den här måltiden, nu måste du äta den!”

När det under påföljande vecka stod klart att ryssarna ställde sig på Serbiens sida, att fransmännen skulle hjälpa dem och att även Storbritannien riskerade att bli indraget i ett storkrig backade Bethmann Hollweg och försökte bromsa utvecklingen – han ville under inga omständigheter hamna i en situation där Tyskland måste kämpa även mot britterna. Alltså började han utöva påtryckningar på Österrike-Ungern. Men kanslerns plötsliga fredsvilja kom för sent. När den ryska mobiliseringsordern sändes ut hamnade krisen i en ny fas, där andra överväganden än de tidigare var av nöden. Kanslern måste nu förbereda sig på ett ryskt anfall i öster och ett eventuellt tvåfrontskrig, eftersom Frankrike var allierat med Ryssland. Bethmann Hollweg var i och för sig glad över att Ryssland mobiliserade före Tyskland och därmed ställde landet inför ett fait accompli. Nu var ju tyskarna tvungna att mobilisera själva och kunde skylla på att det var ryssarnas fel. Nästan hela det politiska Tyskland, även socialdemokraterna, ställde sig i detta läge på kanslerns sida och accepterade att man började förbereda sig på krig.

Under denna vecka försökte Vilhelm II vid flera tillfällen dra i bromsen. Han var god vän med tsar Nikolaj II och brevväxlade sedan länge med honom (på engelska). De båda kejsarna sände smått desperata telegram till varandra för att övertyga den andre om vikten att hålla ihop för det gemensamma bästa och stoppa kriget. Vilhelm försökte få ”Nicky” att inse att österrikarna inte var helt fel ute i kriget mot Serbien, medan Nikolaj sökte få Vilhelm att inse det motsatta och stoppa österrikarna. Vilhelm sände ut fredstrevare och fredsplaner som påminde mycket om dem som tidigare presenterats av den brittiska regeringen. Samtidigt var han personligen mycket upprörd över att Storbritanniens ledning var beredd att gå ut i krig mot Tyskland (han lär vid ett tillfälle ha sagt ”mormor skulle aldrig ha tillåtit det!”, syftande på att hans mormor Victoria hade varit drottning av Storbritannien), och han gick med på att skriva under mobiliseringsordern när nyheten kom att ryssarna hade mobiliserat.

Ju mer krisen utvecklades, desto bittrare blev Vilhelm II över att hans planer gick upp i rök och över att hans utländska vänner – främst tsaren och kung Georg V i Storbritannien – inte hjälpte honom. Den 31 juli konstaterade han (helt felaktigt) att det krig som nu hotade att bryta ut var en följd av att ”England, Ryssland och Frankrike har kommit överens” om att utnyttja den österrikisk-serbiska konflikten som en förevändning för att starta ett krig med målet att krossa Tyskland. Även efter detta tog dock kejsaren diverse fredsinitiativ. När britterna föreslog att man skulle garantera att Frankrike förblev neutralt accepterade Vilhelm förslaget genast, men hans instruktion att tyskarna bara skulle förbereda sig på krig mot Ryssland kördes över av den egna generalstaben, som förklarade att det var omöjligt att hejda krigsförberedelserna i väster.