Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För ett par dagar sedan avled en av de viktigaste historikerna i modern tid i Sverige, Hans Villius (1923–2012). Flertalet vuxna minns honom med värme, inte minst för den särpräglade stämman, som för generationer svenskar blev historierösten framför alla andra, men också för de TV-produktioner som under ett par decennier utgjorde en av få bryggor mellan historievetenskapen och den intresserade allmänheten.

När man idag betänker Hans Villius gärning bör man ha i minnet den fattigdom som rådde på offentlig, lättillgänglig historia på 1960-, 1970- och 1980-talen. Under dessa decennier gick ämnet en lika beklagansvärd som till synes ohejdbar kräftgång i det offentliga rummet. Historia blev allt oviktigare i skolorna, förekom nästan aldrig som bas för argument i politiken och lyste med sin frånvaro på bok- och tidskriftsmarknaderna. Samtidigt var dialogen mellan allmänheten och akademikerna i princip obefintlig. En docent och professor vid ett svenskt universitet förväntades bara skriva för de egna kollegerna, och den som förbröt sig mot detta genom att publicera exempelvis ungdomsböcker eller populärhistoria riskerade att lägga krokben för den egna karriären och/eller utsättas för akademisk mobbning. Prosan blev därefter. En historiker med självaktning skrev ”subsistensekonomiskt förhållningssätt i agrarsamhället” istället för att skriva att bönderna hade självförsörjning på sina gårdar. Idag, med mängder av historiska böcker, tidskrifter och till och med bloggar är det svårt att föreställa sig det magra historieutbud som var bister verklighet före 1990-talet.

Det var i detta sammanhang Hans Villius (och Olle Häger, ej att förglömma) själva skapade historia. Tillsammans gjorde de TV-program som gick på tvärs mot förringandet av det förflutnas betydelse. De lyfte upp både välkända och bortglömda incidenter, skeenden, epoker och enskilda människoöden på ett sätt som var unikt i media. I Villius och Hägers produktioner förenades vetenskapligt allvar med lekfullhet, nyfikenhet och stor respekt för gångna tiders individer. För nästan alla svenskar som såg på TV på 1970- och 1980-talen, då vi i stor utsträckning var begränsade till två statliga kanaler, blev Hans Villius därför närmast identisk med ämnet historia, och han fyllde denna självpåtagna populärvetenskapliga uppgift med bravur. Alla vi som idag söker förmedla vetenskaplig kunskap till allmänheten står i stor skuld till honom.

När Hans Villius kommer på tal brukar folk mest diskutera TV-programmen, exempelvis Där farlig sunnan går (1980), Fyra dagar som skakade Sverige (1988) och det sista mästerverket Hundra svenska år (1999). Likväl bör även hans skriftliga produktion lyftas fram. Hans Villius var en noggrann och källkritisk forskare som blev filosofie doktor och docent i historia vid Lunds universitet på solida vetenskapliga meriter. När han uttalade sig om allt från Karl XII och Maria Stuart till Raoul Wallenberg visste han vad han talade om – han hade själv analyserat dokumenten och svävade inte på målet.

Om jag skulle lyfta fram en enda aspekt av Hans Villius vittförgrenade verksamhet som är särskilt värd att bli ihågkommen väljer jag likväl de fantastiska TV-novellerna i serien Svart på vitt (1984–1992), allt som allt 130 koncentrerade berättelser om fotografier, analytiska djupdykningar som närmast kan beskrivas som små allkonstverk. TV-tittaren fick se ett foto, i regel svartvitt, och höra Hans Villius karaktäristiska stämma, som grävde sig in i och sökte förstå en bild från en svunnen tid. Villius lockade ur fotografiet allt det hade att förmedla och lyckades uppnå en förening av historisk konkretion och visuell poesi som saknar motstycke.