Freden i Knäred

Idag är det 400 år sedan freden i Knäred, som avslutade Kalmarkriget, slöts mellan Sverige och Danmark. Jag deltar själv i ett seminarium på den halländska orten (som egentligen var residens för de danska förhandlarna, inte platsen för själva undertecknandet av fördraget, vilket ägde rum i Sjöared) i eftermiddag, vilket osökt driver mig till att rekapitulera något om händelsen och dess betydelse.

Territoriellt sett var det ingen av våra viktigare freder. Ingen egentlig landavträdelse ägde rum. Båda sidor lämnade tillbaka vad de hade erövrat, vilket främst innebar att Danmark fick tillbaka de norska landskapen Jämtland och Härjedalen medan Sverige återfick Kalmar och Öland. Däremot måste Sverige betala en miljon riksdaler till Danmark inom loppet av sex år för att återfå rikets port mot väster: Älvsborgs fästning vid nuvarande Göteborg samt häradena Askim, Hisingen, Sävedalen, Bollebygd, Ale, Vätle och Flundre. Allt detta, inklusive städerna Gamla och Nya Lödöse, lydde som pant under dansk krona intill dess ”Älvsborgs andra lösen” var erlagd. Dessutom avstod den svenska kronan från alla anspråk på de omstridda lappmarkerna vid Norra ishavet, i praktiken från en stor del av dagens nordligaste Norge. Just grälet om dessa områden var en av de saker som föranlett kriget, varför svenskarnas reträtt var en klar signal om att konflikten hade slutat med fördel Danmark. Svenskarna avstod även från andra gamla krav, däribland kravet på ett slott på Ösel och kravet att Danmarks kung inte skulle få bära de tre kronorna (Sveriges riksvapen) i sin vapensköld.

Freden i Knäred var den sista fred i vilken Danmark på ett avgörande sätt demonstrerade sin politiska och militära överlägsenhet gentemot Sverige. År 1613 var Kristian IV en betydligt mäktigare kung än Gustav II Adolf. Om det inte varit för dansk penningbrist och den unge svenske rikskanslern Axel Oxenstiernas diplomatiska begåvning hade det kunnat sluta mycket värre för den svenska sidan. Men freden var också, på sätt och vis, det första steget i konstruktionen av den svenska stormakten. Behovet att snabbt skaka fram pengar till Älvsborgs lösen ledde till att resursuttaget (läs: skatteindrivningen) effektiviserades samtidigt som lärdomarna av motgångarna i kriget inspirerade till militära förbättringar i de strider som följde mot ryssar och polacker. Nederlaget i Kalmarkriget fick alltså på sikt positiva följder för den svenska makt- och krigsapparaten, medan den danska motsvarigheten påverkades ytterst lite och därför kom att få stora problem när ländernas soldater på nytt konfronterade varandra 1643.