Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom folk då och då frågar mig om min dagliga gärning som historiker och vilka nya forskningsrön jag gör bekantskap med ägnar jag dagens blogg åt en disputation i Malmö som jag bevistade igår. Ämnet för avhandlingen tillhör de ovanligare i dagens svenska historiekultur: svenska astrologers position i samhället under decennierna kring 1600.

Doktorsavhandlingen – Martin Kjellgrens Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden (Sekel bokförlag) – kretsar kring den svenske (från nuvarande Finland) astrologen Sigfridus Aronus Forsius, som 1619 ställdes inför rätta och fälldes av rikets kyrkliga myndigheter. I domen konstaterades att astrologi var att likställa med hedendom och något som ingen kristen skulle befatta sig med. Detta skulle lätt kunna tolkas som ett typiskt exempel på att den vetenskapliga världsbilden vann mark på vidskepelsernas bekostnad, att astrologin var på väg att lämna den lärda världens omkrets. Martin Kjellgren visar emellertid att detta är en felaktig slutsats. Både före och efter 1619 var astrologi nära länkat till de lärdes världsuppfattning. Astrologi var, menade man, en helt naturlig metod för att profetera – det vill säga tolka Guds vilja med sikte på framtiden. Faktum är att vissa personer, vilka vid opportuna tillfällen framträdde som astrologikritiker, själva ägnade sig åt avancerade astrologiska studier och även publicerade sig i ämnet. Till dessa hörde inte minst den lärde Laurentius Paulinus Gothus (1565–1646), biskop i Strängnäs och allmänt uppfattad som renlärig lutheran.

Martin Kjellgren visar i sin bok hur djupt inbäddad astrologin var i renässansens föreställningsvärld och hur 1619 års domslut egentligen hade helt andra motiv än de som framgår vid en första anblick. Det gällde för prästerskapet att slå vakt om sina privilegier, uttolkandet av Guds vilja och stjärnornas betydelse. Problemet med Forsius var inte att han gillade astrologi utan att han utmanade prästerskapets auktoritet i religiösa, vetenskapliga och etiska frågor. Han hade nämligen varit oförsiktig nog att sanktionera utsagor av den självutnämnde bondeprofeten Jon Olofsson, något som hotade prästerskapets monopol på profetior.

Med andra ord: domstolen var inte ute efter att förbjuda astrologi. Tvärtom. Man ville bara sätta munkavle på alla frilansande profeter. Istället för att söka utrota vad vi betraktar som vidskepelse slog man vakt om sina egna exklusiva rättigheter att hålla på med dylikt.