Harriet Tubman

Fanns det några kvinnliga hjältar i kampen mot slaveriet i 1800-talets USA? Man hör bara talas om män, men nog måste det även ha funnits kvinnor som bekämpade dåtidens stora orättvisa?

Jag får inte sällan sådana frågor (på detta och liknande teman), och de är i regel lätta att besvara med ja. Men om jag bara fick redovisa en enda kvinnlig hjälte i kampen mot slaveriet skulle jag välja Harriet Tubman – eller Araminta Ross, som hon egentligen hette.

Harriet alias Araminta flydde från slaveriet i Maryland 1849, då hon var i 27-årsåldern. Efter flykten anslöt hon sig till abolitionisterna i Philadelphia och blev i sinom tid den mest berömda av alla ”konduktörer” på den ”underjordiska järnväg” som smugglade förrymda slavar till nordstaterna. Harriet Tubman genomförde omkring tjugo livsfarliga resor söderut för att rädda i första hand egna familjemedlemmar, senare även andra slavar, sammanlagt fler än hundra personer. Framgångarna gjorde henne till en avskydd brottsling i slavägarsamhällets ögon, men de män och kvinnor som hon lett ur ofrihet till frihet refererade till henne som Moses.

Historierna om Harriet Tubman påminner en hel del om de bravader som brukar tillskrivas Röda Nejlikan och andra fiktiva hjältar. Hon sägs ha traskat omkring på vägarna och sjungit negro spirituals med kodord (Steal Away, Bound for the Promised Land, etcetera) för att göra de blivande rymlingarna uppmärksamma på att det snart var dags att fly. Trots att hon var ung och stark fick hon inte sällan sin lilla kropp att verka gammal och skröplig i syfte att undgå upptäckt. Ett av Tubmans favorittrick var att ta första bästa tåg söderut, dit ingen slavjägare kunde tänka sig att hon ville åka, om hon fick veta att fienderna var henne hack i häl.

Tubmans verksamhet var inte gratis. En hel del finansierade hon själv genom att arbeta som tjänarinna i hushåll. Dessutom fick hon donationer från abolitionister, särskilt från kväkaren Thomas Garrett i Wilmington. Under amerikanska inbördeskriget var hon verksam som nordstatsspion och fick äran att som första amerikanska kvinna planera och leda en militär operation, räden vid Combahee Ferry 1863, då fler än 750 slavar befriades. Trots sina insatser fick hon ingen statlig pension efter kriget, men Tubman klarade av försörjningen genom att publicera en självbiografi. Hon avled vid 91 års ålder 1913 och erhöll en militär statsbegravning.