X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I akt och mening att variera bloggens innehåll hoppar jag idag långt tillbaka i historien till en fråga som både studenter och bloggläsare brukar ställa då och då: varför segrade Caesar i det romerska inbördeskriget mot Pompejus? Fältherrarna var ju två av sin tids främsta generaler. Vad fick Caesars trupper att triumfera mot Pompejus trupper?

Eftersom frågan om hela det romerska inbördeskriget skulle kräva ett mycket stort svar begränsar jag mig till en av de mest avgörande drabbningarna, slaget vid Farsalos i södra Thessalien, som utkämpades den 9 augusti år 48 f.Kr. Slaget ledde inte till krigets slut (det varade i ytterligare några år), men för Pompejus själv var det en katastrof – han mördades kort tid senare i Egypten, dit han flydde efter nederlaget.

Det var Pompejus som tog initiativ till drabbningen genom att ställa upp sina soldater på slagfältet. De båda arméerna hade lurpassat på varandra under ett längre fälttåg, men eftersom Pompejus inte längre kunde räkna med att Caesars armé skulle försvagas på grund av dåliga provianteringsutsikter beslöt han sig för att våga ett fältslag. Pompejus främsta trumfkort var att hans armé, som nyligen hade rekryterats i Makedonien, var större än Caesars. Pompejus hade ca 45 000 man, Caesar ca 22 000. Skillnaden i styrka var störst på kavallerisidan: 7 000 beridna pompejaner mot bara 1 000 Caesartrogna. Pompejus valde dessutom slagfält med omsorg. Terrängen var ovanligt lätt att överblicka och hade inga besvärliga hinder som indirekt skulle gynna Caesars mer stridsvana trupper.

Arméernas uppställning skilde sig åt på betydande sätt. Pompejus armé hade tio led på djupet, mot Caesars fyra eller fem led. Skillnaden berodde inte bara på att Pompejus hade fler soldater. Den berodde också på att Pompejus var väl medveten om att Caesars soldater var gjorda av bättre virke. Hans rekryter skulle konfrontera veteraner som härdats i åratal av fälttåg och strider. Om de främre pompejanska leden drabbades av panik fanns det utvilade reserver i flera led som kunde återställa ordningen. En annan viktig skillnad var att Pompejus placerade nästan hela sitt rytteri på sin vänsterflank (dvs. mot Caesars högerflank) under befäl av Titus Labienus. Planen var att sända iväg kavalleriet, som Caesar inte förväntades kunna hejda, rakt mot flanken och (helst, om allt gick vägen) i Caesars rygg, genom en kringgående manöver. Samtidigt som fotsoldaterna drabbade samman skulle, hoppades Pompejus, hans kavalleri fälla avgörandet.

Pompejus taktik var sund. Men Caesar var en mästare i samma typ av krigföring som Pompejus och visste precis hur han tänkte. Dessutom var det lätt att räkna ut manövrarna i förväg, eftersom en flod blockerade den andra flanken – där kunde alltså ingen kringgående manöver ske – och det stora pompejanska kavalleriets rörelser var lätt synliga från långt avstånd. Caesar gjorde i detta läge det enda motdrag han hade resurser till. Han förstärkte sin egen infanterilinje just på den punkt där Pompejus rytteri förväntades slå till. En kohort från tredje ledet av varje legion placerades som ett extra fjärde led snett bakom det egna lilla rytteriet, som – det insåg även Caesar – skulle vara chanslöst mot Pompejus kavallerichock.

Caesar valde även att inleda själva drabbningen. Den part som gick till angrepp stärkte vanligtvis sin stridsmoral genom det blotta faktum att den var aktivare än motståndaren, något som var av stor vikt om man, som Caesar, befann sig i numerärt underläge. Caesars infanteri marscherade följaktligen rakt fram och attackerade Pompejus infanteri längs en bred front. Pompejus valde av okänt skäl – vilket debatterades redan under antiken – att inte bemöta anfallet genom egen anfallsorder utan höll i det längsta tillbaka sitt fotfolk. Istället gav han den förväntade signalen till kavalleriet att angripa.

Till en början fungerade planen. Labienus ryttare skingrade kvickt Caesars kavalleri och krossade därefter det lätta infanteriet längst ut på Caesars högerflygel. Men därefter gick allt fel. Om Pompejus stora kavalleri hade varit välövat och drillat i åratal av fälttåg skulle fortsättningen ha kunnat bli mycket kritisk för Caesar, men istället råkade de segrande ryttarna i oordning. Mitt i kaoset på den dammiga slätten lyckades de inte följa upp triumfen. Flankangreppet rann ut i sanden, och innan Labienus hunnit återställa ordningen grep Caesars förstärkta infanteri initiativet. På synnerligen okonventionellt sett vräkte fotfolket i den fjärde linjen sina pila (tunga kastspjut) rakt mot ryttarna. (Det normala var att infanteri avhöll sig från att angripa kavalleri, och om så skedde gjorde man det snarare genom att larma och banka på sköldarna.) Det pompejanska kavalleriet råkade i panik och flydde mot kullarna.

Samtidigt hade infanterilinjerna drabbat samman mitt på slagfältet. Här blev striden mycket hård. Caesars soldater var mer erfarna, men Pompejus soldater var fler och mer utvilade. Avgörandet kom när Caesar lät sin segerrika fjärde linje genomföra ett lika oväntat som kraftfullt anfall rakt mot Pompejus vänsterflank. Angreppet var så starkt och plötsligt att Caesar lyckades göra just det som Pompejus hoppats göra med sitt kavalleri: fienden angreps både i flanken och i ryggen.

I detta läge gav Caesar order om att hans (utvilade) tredje linje skulle rycka fram över hela slagfältet. Ordern var riskabel, eftersom Caesar i och med detta offrade hela sin reserv, men effekten blev den avsedda. Pompejus främre led bröt samman, och tvärtemot vad Pompejus hoppats lyckades inte de bakre leden rädda situationen. Tvärtom: hela armén greps av panik och tog till flykten.

Enligt Caesar, som självfallet är ett partiskt vittne, stupade 15 000 pompejanska soldater och 24 000 togs tillfånga. Caesar hävdade vidare att han själv miste blott 200 legionärer och 30 centurioner, låga siffror som får tas med stora nypor salt. Caesar gjorde också gällande att Pompejus lämnade slagfältet innan drabbningen var över, medveten om att striden inte kunde vinnas.

Det som fällde utslaget i slaget vid Farsalos var alltså inte i första hand fältherrarnas respektive taktiska begåvning utan deras legionärers erfarenhet. Slaget vid Farsalos är ett praktexempel på att en mindre, men stridsvan, armé ofta är överlägsen en större men stridsovan.