Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I början av 1200-talet lade tyskar och danskar under sig nuvarande Estland och Lettland. Sverige försökte också vara med och dela på kakan, men något gick tydligen snett. Vad var det som hände? Många svenska bönder och fiskare bosatte sig ju bevisligen i Estland. Hur kom det sig att svenska kungar inte erövrade delar av landet?

De försökte men besegrades, är det enkla svaret. Huvudkälla till vår kunskap om den svenska expeditionen till Estland är Henrik av Livlands tysk-baltiska krönika, som skrevs i slutet av 1220-talet. Här läser vi att kung Johan Sverkersson samlade ihop en stor armé och for till Rotalia ”med sin hertig och sina biskopar”, varmed Henrik antagligen avser jarlen Karl döve och Linköpingsbiskopen Karl. Syftet med fälttåget var att Johan ”ville erövra vissa delar av Estland”. Han gjorde den gamla estniska fästningen Leal (estn. Lihula) till högkvarter. Här befann sig redan Hermann, bror till biskop Albert av Riga. Enligt Henrik hade denne redan bekräftats i rollen som traktens biskop av påven. Hermanns närvaro berodde antagligen på att Rotalia redan var kristnat, åtminstone formellt, men detta bekymrade inte svenskarna. Ej heller lät de sig avskräckas av de budbärare från Riga som anlände med besked att Estlands fastland förvisso hade nåtts av Guds ord men att esterna inte var att lita på och att svenskarna borde ta sig i akt. Kung Johans män red obekymrade runt i landet, döpte ester och byggde kyrkor. De nådde ända fram till Reval (Tallinn), där de överlade med den danske kungens representanter.

Efter att ha stationerat krigare i Leal återvände Johan Sverkersson till hemlandet. Han kände sig säker på att ha infogat Rotalia i riket. Runt omkring fanns ju danska och tyska befästningar och gott om kristna soldater. Ingen fara kunde hota Leal. Kungen och hans rådgivare hade emellertid gjort en dödlig felbedömning. De hade räknat ut de självständiga esterna på ön Ösel. I gryningen den 8 augusti år 1220 anlände en stark flotta från Ösel till Rotalia. Leal inneslöts och försattes i belägring. Henrik av Livlands bistra formuleringar får stå för sig själva:

Svenskarna gick ut och kämpade mot dem, men de var oförmögna att stå emot en så stor mängd. Svenskarna stupade, dödade av Öselborna. Borgen intogs, hertigen föll, och biskopen, fälld av eld och svärd, inträdde – såsom vi antar – i martyrernas sällskap. Danskarna anlände en kort tid senare, samlade ihop liken och begravde dem med sorg. När folket i Riga fick höra om slakten på svenskarna sörjde de och jämrade sig över deras öde i flera dagar. Omkring 500 dödades, men ett fåtal lyckades fly till danskarnas borg. Alla andra höggs ihjäl med svärd. Välsignat vare deras minne, och må deras själar vila med Kristus.