X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag är det dags för tredje tipset på historiska sevärdheter i det land där jag för närvarande är bosatt, Kenya. Turen har kommit till Lamu, en stad på en ö vid landets nordkust, inte långt från Somalia.

Första gången Lamu nämns vid namn är i ett arabiskt manuskript som berättar om en händelse år 1441, då historieskrivaren al-Maqrizi skall ha mött en domare från Lamu under en vistelse i Mekka. Vid denna tid var Lamu en stadsstat som försörjde sig på handel och fruktodling. Enligt senare skrivna texter i själva Lamu gick staden tillbaka på två orter, Hidabu och Weyuni, vilka slogs ihop efter en fejd, då stadsbebyggelsen flyttades till nuvarande belägenhet. Att döma av arkeologiska utgrävningar på 1960-talet existerade Hidabu redan på 1200-talet och dagens Lamu torde ha växt fram under 1400-talet.

Därefter hör vi talas om staden i många källor. Portugiserna tvingade invånarna att betala tribut år 1506, efter en blockad, varefter staden erkände Lissabons överhöghet under hela 1500-talet och en stor del av 1600-talet. När Lamus härskare misstänktes för illojalitet inskred portugiserna med repressalier och avrättningar – så skedde både 1589 och 1678.

På 1600-talet vilade Lamu inte bara i skuggan av portugiserna utan också i skuggan av riket Pate, vars huvudstad låg på en av grannöarna. Pate förblev en dominerande regional makt på 1700-talet, då portugiserna fördrivits av araber, men därefter vände vinden. Efter ett krig 1812 inleddes Lamus storhetstid. Tack vare en allians med sultanen av Oman kunde folket i Lamu bygga en stark fästning med höga murar och utveckla en intensiv sjöväga handel.

På 1800-talet var Lamu en av den östafrikanska kustens mest betydelsefulla städer. Stadens köpmän handlade med elfenben, hudar, spannmål, kaurisnäckor, flodhästtänder, sköldpaddsskal och inte minst slavar. Sistnämnda handel ledde till att rikedomen i staden växte kraftigt. Slavar inhandlades huvudsakligen via Zanzibar, och många vidareexporterades till arabvärlden på båtar, så kallade dhows. Eftersom slavhandeln i Lamu förblev legal långt efter det att den förbjudits längre söderut vid kusten var det oproblematiskt för stadens köpmän att göra sig förmögenheter på kommersen med ofria. Ett brittiskt ögonvittne noterade 1861 att han såg 600 slavar i Lamu, vilka väntade på att transporteras vidare.

Blomstringen ledde till en omfattande immigration mellan 1850-talet och 1870-talet, bland annat av indier, och staden växte till en yta som tycks ha varit dubbelt så stor som den är idag. Men storhetstiden blev kort. På 1880-talet drabbades omlandet av räder från somalier, samtidigt som boskapssjukdomar slog till. Tyska kolonister etablerade ett protektorat över grannsultanatet Witu – dit många förrymda slavar hade flytt – samtidigt som britterna utsträckte sitt välde längre söderut. I mitten av 1890-talet inordnades Lamu i det brittiska kolonialväldet, sedan politikerna i London och Berlin kommit överens om att tyskarna skulle dra sig tillbaka.

Det som slutligen knäckte Lamu var det tidiga 1900-talets förändringar: avskaffandet av slavhandeln och den tekniska och agrarekonomiska utvecklingen, som gjorde att staden hamnade i en ekonomisk och politisk periferi till Nairobi. Sett ur kulturturistiskt perspektiv har detta dock varit till stadens fördel. Istället för att förvandlas till en modern storstad, som i fallet med Mombasa, är Lamu fortfarande i allt väsentligt en swahilistad med trånga gränder, gamla moskéer och välbevarade hus från 1700- och 1800-talen. Biltrafik saknas och alla transporter sker med hjälp av åsnor. Detta har fått till följd att Unesco förklarat staden som ett världsarv, och om det inte varit för det latenta hotet från somaliska pirater en bit längre uppför kusten hade Lamu sannolikt varit en betydande turistort. Den som kommer hit idag (vilket är lätt; staden har flygplats på grannön Manda) behöver än så länge inte trängas med andra västerlänningar.

Lamus största sevärdhet är själva stadskärnan med de små gränderna, avloppsrännorna, åsnorna och de traditionella swahilihusen. Några av dem är synnerligen välrenoverade. I ett fåtal fall är de rentav omgjorda till hotell och museer, som det är en fröjd att besöka. Stadens museum, som ligger vid den avlånga hamngatan, är utmärkt, med fina utställningar om swahilikustens kultur. Man kan dessutom besöka stadens 1800-talsfästning och det gamla tyska postkontoret, ett pyttelitet museum över den tid då tyskarna försökte göra Witu till koloni och behövde Lamu för att hantera postgången.

Något som särskilt imponerar på en besökare är hur väl den gamla swahilikulturen i Lamu har överlevt, såväl vad beträffar arkitektur och konsthantverk som stadsliv. De rikt utsirade träportarna är fantastiska, liksom stolar, sängar och andra möbler som ännu nyproduceras.

Den som önskar se några väl valda bilder från Lamu kan göra det på min hustrus blogg.