Hur kunde araberna erövra ett världsvälde?

För några veckor sedan fick jag frågan hur araberna på 600-talet kunde skapa ett islamiskt världsvälde, trots att de konfronterade två stormakter – Östrom och Iran – och trots att de inte var särskilt många. På blott några decennier vräkte de omkull en månghundraårig, väletablerad politisk struktur och erövrade länder med betydligt större folkmängd än Arabien. Det borde ha varit omöjligt, men det hände. Varför?

Ett skäl var att araberna vid denna tid befann sig mitt i en kraftfull territoriell expansion med både ideologiska och plundringsekonomiska förtecken. Det var inte första gången något sådant skedde, men tack vare den islamiska religionen fick expansionen en psykologisk och social dynamik som tidigare saknats. De flesta araber levde i byar och var sysselsatta med jordbruk eller fiske, men på de torra stäpperna levde nomadstammar med fårhjordar och kameler, och de upprättade tidvis aggressiva, men löst sammanhållna, stamkonfederationer. Som exempel kan nämnas riket Kinda i området mellan Jemen och Mekka, som förefaller ha kollapsat på 500-talet. Efter det att Muhammed på 620-talet och i början av 630-talet byggt upp ett nytt överhöghetsvälde inföll ännu en period av utåtriktad expansion, men med starkare ideologisk övertygelse än någonsin förut.

Till en början var islam en herrefolksreligion, ett ideologiskt kitt som fogade samman de arabiska erövrarna. Utbredningen av islam var en helig plikt, jihad (ordagrant ”strävan” och ”kamp”, ofta tolkat som ”heligt krig”). De underkuvade folken fick i de flesta fall behålla sina religioner. Ett tidigt exempel är fälttåget i Jemen år 629: Muhammed beordrade personligen sin fältherre att inte tvångsomvända de jemenitiska judarna till islam. De kuvade icke-muslimska grupperna erhöll så kallad dhimmi-status: de beskyddades av muslimerna mot att de erlade en per capita-skatt kallad jizya. Detta gällde folk med religiösa skrifter, ”bokens folk”, det vill säga kristna, judar och zoroastrier.

Efter Muhammeds död år 632 hotade hans unga konfederation att splittras. På något sätt måste stammarna förmås att förbli lojala mot en central auktoritet. Denna uppgift löstes av de två första kaliferna (khalifa, ”ställföreträdare”), Abu Bakr (d. 634) och Umar (d. 644). Abu Bakr inskred med kraft mot nya profeter, och Umar fortsatte den krigiska expansionen. Därmed sammansvetsades araberna av gemensamma fälttåg. Erövringarna fortsatte under den tredje kalifen Uthman (d. 656).

Ett annat skäl till arabernas framgångar var att grannarna var ovanligt svaga. Kampen mellan Östrom och det sasanidiska Iran kulminerade början av 600-talet, då sasaniderna erövrade Syrien och Egypten. Kejsar Heraklios återtog initiativet och besegrade på 620-talet sasanidväldet, som upplöstes i tronföljdsstrider åren 628–633. Båda stormakterna var nu utmattade av decenniers krig, och deras viktigaste vasaller i norra Arabien – ghassaniderna och lakhmiderna – hade allvarligt försvagats. Varken Östrom eller Iran kunde föreställa sig att ett nytt hot plötsligt skulle dyka upp från öknen i söder. Gränsförsvaret mot Arabien var mycket svagt eftersom stormakterna hade koncentrerat sig på att bygga befästningar vid den gemensamma gränsen. Till råga på allt var Östrom religiöst splittrat. De kristna monofysiterna i Egypten och Syrien kände sig förföljda av regimen i Konstantinopel.

Bristen på gränsförsvar gjorde att det rörliga arabiska kavalleriet utan större ansträngning kunde ta sig fram till de rika städerna i dagens Syrien, Palestina och Irak. När de belägrade en stad lovade araberna att garantera dess privilegier och religion om stadsborna kapitulerade utan strid. I annat fall skulle invånarna försättas i slaveri vid stadens fall. Frånvaron av romerska arméer gjorde att många städer i detta läge föredrog att kapitulera utan strid.

Det verkliga avgörandet skedde i slaget vid Qadisiya år 636, då den siste sasanidiske storkonungen Yazdegerd III besegrades i grunden. Han fortsatte att bekämpa araberna under 640-talet, men utan lycka. Genom att de lyckades erövra hela det sasanidiska väldet fick muslimerna en stor och någorlunda stabil geografisk maktbas, ungefär som när Alexander den store erövrade det akemenidiska perserriket på 300-talet f.Kr. Detta avgjorde indirekt även kampen mellan araberna och Östrom. Visserligen erövrade araberna Egypten och Syrien redan på 640-talet, men det är mycket sannolikt att romarna förr eller senare hade tagit tillbaka dessa provinser om kaliferna hade misslyckats att krossa sasaniderna och därför i fortsättningen endast hade haft Arabien som maktbas.