Att bättra på sitt förflutna

Häromdagen uttryckte jag en misstanke om att en ryktbar familj i medeltidens Island bättrade på sitt förflutna genom att lägga in en irländsk 900-talsprinsessa i släktträdet. En kommentator tog då tillfället i akt att kritisera mig å det grövsta och misstänkliggöra mina intentioner. Hur kan jag drista mig till att uttala mig om hur vanligt det var att förfalska släktträd i äldre tid? Harrison bara gissar; han vet ingenting.

Jo, det gör jag faktiskt. När jag avger omdömen – i det här fallet en trolig hypotes, inte ett uttalande om hur det absolut måste ha varit – gör jag det mot bakgrund av kunskap om den historiska situationen och genren/genrerna ifråga. Det är ett faktum att åtskilliga prominenta familjer och individer i äldre tid har utnyttjat sagor, krönikor och offentliga dokument till att förfalska historien och framstå som ädlare och bättre än de är. Ett känt exempel från svenskt 1500- och 1600-tal är familjen De la Gardie, som jag bloggade om för någon månad sedan. I Europa duggar exemplen tätt. Bland kunga- och furstehus under tidig medeltid var det inte ovanligt med allehanda asagudar, trojanska hjältar och märkliga odjur (se bara på de frankiska merovingernas idéer, såsom de framträder i Gregorius av Tours 500-talskrönika) i stamtavlorna. Och de var inte först. Julius Caesars förfäder lade in gudinnan Venus i släktträdet.

Ett typiskt exempel från medeltidens Sverige, som direkt visar på hur man använde krönikegenren för att bättra på stamtavlan, är Karl Knutssons försök att stärka sin kungliga status genom att rekrytera andra kungar till familjens förflutna. Det var ett välkänt och gärna kommenterat faktum att han inte var av kunglig börd utan hade gripit makten genom vad vi idag skulle kalla en militärkupp 1448. För Karl blev det därför av stor vikt att nyttja alla tillgängliga propagandamedel för att legitimera sin position. Det var svårt för honom att använda släktleden på fädernet i syfte att finna kungliga släktingar – något sådant skulle inte ha tagits på allvar – men på mödernet fanns en öppning, och den utnyttjades. Karl utgick från sin morfars fader Ulf Åbjörnsson, son till Åbjörn Nilsson, son till Nils av Tofta. Denne uppges i Karl Knutssons krönikepropaganda (men ingen annanstans) ha varit gift med Märta, en av kung Erik Erikssons (”Erik läspe och halte”) systrar. Tack vare länken mellan den egna personen och Erik Eriksson kunde Karl Knutsson göra gällande att han härstammade hela vägen från 1100-talsmonarken Sankt Erik, vars helgonkult på 1400-talet upplevde en högkonjunktur.

Väl att märka känner vi endast till två systrar till Erik Eriksson: Ingeborg, som var gift med Birger jarl, och Sofia, som var gift med Henrik III av Rostock. Den ende som låter oss känna till Märta är Karl Knutsson själv. Om vi till detta lägger andra historska besynnerligheter som möter oss i Karl Knutssons propaganda framstår fiktionen som alltmer sannolik. I en av de krönikor som fabricerades på kungens initiativ legitimeras de svenska kungarnas krav på delar av Danmark med att den ”förste götakungen” Erik, som var samtida med patriarken Abrahams farfar, lät uppodla Skåne och Wetalahed. Det senare området motsvaras nu av Själland, Mön, Fyn, Lolland och Falster. Eftersom svenskarna odlade upp det skall det rätteligen vara svenskt. Det folk som lever i området, det vill säga den danske kungens undersåtar, är illegitima ockupanter.

Listan över historieförfalskningar medelst släktträd kan bli mycket lång, även om vi håller oss till Skandinavien. Ett typiskt exempel från senare tid är att många svenskar idag menar sig härstamma från valloner, eftersom detta under 1900-talet ansågs ge status. När släktforskare börjar gräva avslöjas de genealogiska bluffarna i regel lätt.