Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Man hör mycket om Stockholms blodbad, och en del om Linköpings blodbad, men hur är det med Kalmar blodbad? Här och där skymtar hänvisningar även till ett dylikt. Hur hänger det ihop?

Frågan har egentligen två svar, eftersom uttrycket ”Kalmar blodbad” har syftat på två helt olika händelser, den ena 1505 och den andra 1599. Den senare incidenten, som var en i raden av blodiga utrensningar i riket från hertig Karls sida, är den minst åberopade: den 16 maj 1599 lät hertigen halshugga det nyligen intagna slottets försvarare – Johan Larsson Sparre, Kristofer Andersson Grip och Lars Andersson Rålamb samt slottsprästen Birger, med flera personer – varefter deras huvuden sattes upp på stadens västra port. Liknande scener utspelade sig även på andra håll inom gränserna, inte minst i Finland. Den förra avrättningen dyker oftare upp i litteraturen och kan förtjäna ett par längre rader.

Sommaren 1505 väntade unionskungen Hans på att en svensk delegation skulle anlända till ett unionsmöte i Kalmar. Efter det svenska upproret 1501 rådde krig mellan riksföreståndarregimen i Sverige och kungen i Köpenhamn, och det planerade Kalmarmötet var ett försök från Hans sida att råda bot på eländet. Han kontrollerade både Kalmar och Borgholms slott, vilka lätt kunde förses med proviant sjövägen, och svenskarnas försök att betvinga Kalmar genom belägring hade misslyckats. Efter en längre kraftmätning hade båda parter år 1504 kommit överens om att diskutera öga mot öga i Kalmar.

För kung Hans, som anlänt i god tid med många soldater, blev det emellertid en frustrerande lång väntan. Den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson och hans män anlände inte. De sköt upp resan, blev försenade, och snart tröt det danska tålamodet. Av allt att döma var detta en medveten taktik från svensk sida. Unionskungen svarade emellertid med att tillsätta en domstol, bestående av 24 danska och norska rådsherrar, som dömde den svenska regimen till döden. De förkunnade också att den svenska kronan rätteligen tillhörde kung Hans och att de dömda svenska rådsherrarnas gods – en del av detta låg faktiskt i Danmark – kunde konfiskeras av kungen. Eftersom svenskarna inte var på plats valdes ett antal Kalmarbor ut som ersättare. Stadens borgmästare, rådmän och ledande borgare avrättades genom halshuggning och stegling, med förklaringen att de två år tidigare hade hjälpt en svensk belägringshär att inta staden. ”Kalmar blodbad” var ett faktum.

Till saken hör att Svante Nilsson och hans män fortsatte sin långsamma färd mot Kalmar och anlände till Kronobäck utanför Mönsterås ett par veckor senare. I de brev som sändes ut till olika svenska adressater var bitterheten mot unionskungen stor. Kriget fortsatte. År 1506 återtog svenskarna Kalmar stad, men slottet föll först sommaren 1510.

Fler bloggar