X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Och då menar jag inte den ni tror att jag menar. Den enda drottning med detta namn som är någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs dotter, den egensinniga regenten som abdikerade, konverterade och flyttade till Rom. Henne har vi kommit ihåg. Inget ont om henne, men idag, på Internationella kvinnodagen, finner jag det desto viktigare att slå på trumman för någon av alla de mäktiga och viktiga historiska kvinnor som vi har valt att glömma. Då kommer jag osökt att tänka på drottning Kristina av Sachsen, Stockholms tappraste individ åren 1501 och 1502.

Hon föddes i sachsiska Torgau 1461, dotter till kurfurst Ernst, och förmäldes sjutton år senare med prins Hans, som några år senare blev unionskung i Danmark och Norge. Efter Hans framgångsrika invasion år 1497 blev hon även drottning av Sverige, kröntes 1499 och erhöll Närke och Värmland som sina egna domäner.

Men det är inte för detta hon bör ihågkommas. Kristina var i grund och botten en from, kulturellt intresserad och allmänt duglig drottning med pilgrimsresor, konstmecenatskap och godsadministration på den personliga agendan, men omständigheterna tvingade på henne en helt annan roll än den hon önskade. Hennes relation till maken var inte sällan usel. Kung Hans inledde en kärleksrelation med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter, och träffade endast sin drottning när han var så illa tvungen, med följd att Kristina lärde sig agera, och regera, på egen hand. De erfarenheterna fick hon nytta av.

När de svenska stormännen Sten Sture och Svante Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin valde kung Hans att segla hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm med uppdraget att ensam hålla stånd mot de överlägsna upprorsstyrkorna. Som högsta befälhavare tog hon ansvar för Stockholms slotts försvar och för unionens fortbestånd, trots att garnisonen och, än värre, dess proviant lämnade åtskilligt övrigt att önska. Kung Hans lovade att komma med förstärkningar, men i praktiken blev Kristina kvar i det inneslutna slottet på Stadsholmen utan hjälp utifrån. Hon härdade ut hela hösten, hela vintern och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på henne att kapitulera blev allt större, hungersnöd bröt ut och antalet soldater till drottningens förfogande blev allt färre. Men hon vägrade ge upp.

Till slut gick det inte längre. Inför hotet att alla innanför slottsmurarna, inklusive hon själv, skulle svälta ihjäl valde Kristina i maj 1502 att överlämna slottet till belägrarnas trupper. Vid detta tillfälle stod bara ett tiotal av hennes krigare på benen – de övriga hade antingen dött eller tillfogats så allvarliga skador att de inte kunde strida. (Ironiskt nog anlände en dansk undsättningsexpedition till skärgården kort tid senare.) Kristina placerades omgående i fängsligt förvar av de svenska segerherrarna och släpptes inte förrän ett och ett halvt år senare.

Drottning Kristina, som blev änka 1513 och dog 1521, är i det närmaste helt bortglömd i Sverige. Den som idag går omkring i Gamla stan i Stockholm ser inte en staty, inte en plakett, inte ett minnesmärke över drottning Kristina. Hon var drottning av Sverige, befälhavare i Stockholm, försvarare av Stockholms slott och kämpade mot alla odds i över ett halvår, trots att den make vars intressen hon skyddade hade övergivit henne för en älskarinna och lämnat henne ensam i en belägrad stad. Varför stannade hon överhuvudtaget kvar och kämpade så länge det var fysiskt möjligt? Svar: därför att det var hennes plikt, hennes jobb. Det ingick i drottningämbetets förpliktelser, och hon tog sitt ämbete på djupaste allvar.

Den som vill se Kristina bör ta bilen över Öresundsbron och Stora Bältbron. Hon återfinns i skulpterad form i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp i Sankt Knuds kirke i Odense. Att Claus Berg, en av dåtidens främsta tyska skulptörer, sökte sig till Norden berodde för övrigt på Kristinas eget konstintresse. Men i Sverige finns hon inte.