Hur gammal är staden Linköping?

Många av de frågor som ställs till mig, särskilt när jag är ute och föreläser i landet, är av lokalhistorisk karaktär. Härom veckan besökte jag Linköping, vilket aktualiserar en återkommande fråga från folk på denna ort: hur gammal är egentligen Linköpings stad? Det finns ju inget gammalt privilegiebrev (som i fallet med Jönköping) att utgå från. Vad anser historiker och arkeologer idag?

Linköping nämns första gången omkring 1120 i en handskrift som förvaras i Florens. Orten nämns i egenskap av residensort för en biskop och kallas i dokumentet ”Liunga Kaupinga”, vilket ordagrant betyder ”köpplatsen på ljungheden”. I den långt senare tillkomna Östgötalagen talas om ”Lionga thing”, östgötarnas gemensamma tingsplats, som uppenbarligen låg i eller vid nuvarande Linköping. Vi vet också att kungsgården Stång låg i närheten. Inget av detta vittnar dock om att Linköping redan på 1100-talet eller under första hälften av 1200-talet var en regelrätt stad med stadsprivilegier och en större fast befolkning som definierade sig som borgare. Biskopar kan mycket väl ha bott på landsbygden. Det är välkänt att vissa biskopssäten i Nordeuropa aldrig utvecklades till städer (till exempel Gamla Uppsala). Under alla omständigheter tycks vadstället vid ån ha lockat till sig marknadsfolk och haft tingsfunktioner. Av senare källor vet vi att Persmässan, under högsommaren, förknippades med en stor marknad – i synnerhet handeln med oxar kom att bli betydande.

Det som gav staden Linköping, när orten väl blev en stad, dess särprägel var utan tvekan kyrkan. Det medeltida Linköping var en kyrkostad som växte fram kring Sankt Larskyrkan, domkyrkan och biskopsborgen, vilka alla tre fanns på plats på 1200-talet. De båda stenkyrkorna har rötterna i 1100-talet. Enligt vissa arkeologer gäller detta även borgen, något andra arkeologer dock har ställt sig tvivlande till.

Traditionellt har man hävdat att Linköping inte kan uppvisa många arkeologiska fynd före andra hälften av 1200-talet, med undantag för kyrkorna och biskopsborgen. Fyndfattigdomen och bristen på hänvisningar i dokument upphör under Magnus Ladulås epok, som därför ofta har blivit utgångspunkt för högtidlighållande av stadens grundande. Som exempel kan nämnas att Linköping firade sitt 700-årsjubileum år 1987, detta med anledning av att franciskankonventet på platsen anlades 1287, med ekonomiskt bistånd av biskop Bengt, kung Magnus bror.

Arkeologen Göran Tagesson, vars avhandling handlar om Linköpings medeltid, hävdar att den egentliga stadsbebyggelsen började växa fram just vid denna tid och kan arkeologiskt beläggas för 1300-talets räkning. De fynd som brukar känneteckna bebyggelse under 1100- och 1200-talen, till exempel äldre svartgodskeramik och äldre rödgods, är ytterst få i Linköping. De första säkra tecknen på att en stad höll på att utvecklas är rester av hägnader och tomtdiken från omkring 1300, varpå följer mer handfasta spår av hus och gårdar från mitten av 1300-talet. Stadens sigill är känt från år 1300, varefter rådmän, borgare med flera invånare dyker upp i dokumenten.

Det medeltida Linköping var aldrig en stor stad. Dess yta och folkmängd motsvarade inte den ideologiska och militära makt som var knuten till biskopen på orten. Om ni besöker dagens Linköping kan ni lämpligen ta er utgångspunkt i stadens ovannämnda två medeltidskyrkor. Mellan dessa andliga knutpunkter, belägna på några minuters vandring från varandra, utbredde sig stadsbebyggelsen med hantverkare och köpmän.