När fick vi en konstitutionell monarki?

Jag får ofta frågan när grunden lades till vårt nuvarande statsskick, den konstitutionella monarkin, det vill säga den kungamakt som inte associeras med envälde, utan där statschefens position omgärdas av regler och lagar. Hur länge har folk försökt motverka kungarnas maktambitioner med dylika krav?

De flesta tror att konstitutionella monarkier är ett modernt påfund, att det i Sverige är något som har kommit successivt efter 1809 års regeringsform – och visst stämmer det att den nuvarande konstitutionella monarkin växte fram på 1800- och 1900-talen. Däremot är det fel att förlägga själva idén om konstitutionell monarki till en så sen fas i historien. Kampen mellan kungamakt och konstitutionalistiska idéer är urgammal, belagd redan i antikens Grekland. Det mest kända uttrycket för motstånd mot kungligt envälde i det äldre Europa är Englands Magna Carta, som undertecknades 1215.

I Sverige är år 1319 en god utgångspunkt, om vi vill spåra idéutvecklingens rötter. Den 8 juli 1319, i samband med barnkungen Magnus Erikssons uppstigande på tronen, skrevs det så kallade frihetsbrevet. Brevet, som formellt sett var en försäkran från rikets biskopar och ledande stormän å kung Magnus vägnar, var ett uttryck för det missnöje över kungamakten som vuxit fram inom frälset. Birger jarl och hans söner hade byggt upp en stark monarki som – menade man – lätt kunde urarta i tyranni. Alltså måste den kungliga institutionen omgärdas av lagar och regler. Magnus Eriksson var för liten för att kunna protestera. I frihetsbrevet fastställs att kyrkan och rikets män i framtiden inte skall påläggas ”olagliga tunga bördor” samt att kungen skall försvara hävdvunna ”rättigheter, friheter, privilegier och gamla sedvänjor för alla och envar, rikets män och kyrkan i Sverige”. Kungen får hädanefter inte införa skatter utan samtycke från brevets utfärdare och rikets menighet.

Kung Magnus skulle i vuxen ålder bryta mot åtskilligt av detta, med protester och uppror som följd. Maktkampen mellan kung och konstitutionalistiskt sinnad opposition skulle dra ut på tiden i sex sekler, ända tills monarkin slutligen retirerade under Gustaf V:s tid.