Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några veckor sedan fick jag en fråga i mailboxen om hur våra myndigheter hanterade dilemman som idag faller inom ramen för statlig välfärdspolitik. Ni vet, vård, skola, omsorg och sådant. Fanns det ens någon socialvård eller fattigvård värd namnet i förfluten tid?

Skolfrågorna är ett problem för sig, som jag gärna återkommer i ett annat inlägg. Men vården och omsorgen gled ofta ihop till ett gemensamt dilemma. I vilket fall som helst betraktades det som ett sådant under medeltiden. Gamla människor var ofta fattiga, och sjuka och fattiga sågs som lika eländiga, med följd att de hanterades på liknande sätt och i samma miljöer.

Tydligast märker vi detta i städerna. Här började svenskarna på 1200-talet inrätta hospital för vård av fattiga och sjuka, efter utländskt mönster. Vissa hospital hade en specialinriktning – de var avsedda för vård av spetälska – och låg ofta utanför bebyggelsen, detta för att minimera smittorisken (man trodde att spetälska var synnerligen smittsamt, vilket vi idag vet att det inte är). Det vanliga var dock inte specialisering utan att mängder av sjuka, fattiga och trötta vägfarande sökte sig dit.

Det medeltida kungariket Sveriges äldsta kända hospital var östgötska, det i Skänninge och det i Söderköping. Båda tycks ha grundats under första hälften av 1200-talet. Helgeandshusen, som började grundas omkring 1300 (det i Uppsala var troligen först) var fromma stiftelser som tjänade samma allmänna syfte, men som ofta fick en inriktning mot fattiga gamla, det vill blev rudimentära ålderdomshem. Det hände också, till exempel i Söderköping, att de snarare utvecklades till hem för fattiga barn. De mest imponerande vårdinstitutionerna i riket var de som grundades och sköttes av en andlig riddarorden, johanniterna. I Sverige hade de sina viktigaste baser i Eskilstuna och Mönsterås.

Förutsättningen för att hospital, helgeandshus och liknande inrättningar (till exempel själagårdarna och själastugorna, som både fanns i stad och på landsbygd) skulle fungera som avsett var att de fick jorddonationer, allmosor (organiserat tiggeri förekom) och stundom även del av det kyrkliga tiondet (fattigtionde). Dessvärre var korruption inte okänt. Vi har exempel på både ekonomiskt motiverade gräl mellan föreståndare och präster och ren förskingring. Efter reformationen lades många hospital, helgeandshus och själagårdar ned, men verksamheten upphörde inte, även om den ofta blev sämre finansierad. En rationaliseringsmetod som vi vet att Gustav Vasa uppskattade var sammanslagning. Om en stad hade två kompletterande barmhärtighetsinrättningar slogs de gärna ihop till en.

På landsbygden var fattigvården länge en angelägenhet för den egna släkten. Gårdsfolket tog hand om sina egna gamla. Under äldre medeltid tycks detta ha varit det i särklass vanligaste sättet att hantera problemet i hela Norden. När folkmängden steg och förmögenhetsklyftorna ökade mellan bönderna blev emellertid systemet otillräckligt, och myndigheterna måste inskrida med lagstiftning. Landskapslagarna poängterade det Gudi behagliga i att ta hand om fattiga. I många landskap tvingades bönderna att under ett dygn ge mat och dryck till kringvandrande tiggare; de senare gick under beteckningar som stavkarlar, allmosomän och häradspjäcker. Dessutom satte kyrkan, som ovan angetts, av medel till fattigvård ur tiondet, men det var långt ifrån säkert att allt som föll inom denna ram verkligen kom de fattiga till godo. På vissa håll i landet övergick fattigtiondet i praktiken till att bli lön åt domkyrkans kaniker.

Man kan generaliserande säga att ansvaret för de sjuka efter reformationen blev en statlig angelägenhet, men att kyrkan även fortsättningsvis hade huvudansvaret för vården av de fattiga. I båda fallen blev det till en början betydligt sämre än tidigare. Antalet institutioner minskade, liksom den offentligt påkallade generositeten med allmosor. Även förutsättningarna för privat tiggeri försämrades. Formellt förbjöds tiggeri, men i praktiken tolererades det för att undvika att de fattiga svalt ihjäl.

Det dröjde ända till 1847 innan den svenska fattigvården fick en nationell reglering med fattigvårdsstyrelser i socknarna (senare kommunerna), och därefter återkom frågan ideligen på politikernas bord. 1853 och 1871 följde nya regleringar, men sett ur våra dagars välfärdsperspektiv var de föga imponerande. Huvuduppfattningen var att de fattiga skulle vara synnerligen tacksamma över att staten överhuvudtaget brydde sig om dem. Endast om ingen anhörig fanns till hands förväntades kommunerna rycka in och hjälpa till. Dessutom bråkade kommunerna sinsemellan om vilken kommun som var tvungen att försörja vilka fattiga. Formellt måste man ha bott tre år i en kommun för att få rätt till hjälp, varför kommunerna sökte lämpa över försörjningsbördan på de kommuner där de fattiga senast hade uppehållit sig.

Vid förra sekelskiftet var vi följaktligen mycket långt från dagens välfärdspolitik. I de allra flesta fall inackorderades de fattiga, både barn och gamla, i enskilda hushåll (det vill säga i de hushåll som begärde minst ersättning för detta). I vissa kommuner fanns fattigstugor eller fattighus, för dagens svenskar mest kända genom Astrid Lindgrens skildring i Emil i Lönneberga, men detta tillhörde alltså inte vanligheterna. En tredje möjlighet var att ordna så kallad rotegång: de fattiga måste vandra runt mellan bönderna inom ett område, en rote, för att få mat.

För att ytterligare förstärka bilden av ett fattigt och ojämlikt samhälle bör det påpekas att alla de män och kvinnor som försörjdes av fattigvården i det längsta förvägrades rösträtt. När vi säger att Sverige har haft allmän rösträtt sedan 1921, då den kvinnliga rösträtten blev verklighet, glömmer vi alltså de fattiga. Deras rösträtt infördes så sent som 1945.

Arbetet på att förbättra de fattigas situation började trevande med 1918 års fattigvårdslag, men de verkligt radikala stegen togs senare, genom den successiva framväxten av folkhemmet på 1920-, 1930- och 1940-talen. Och det är en annan historia.