Droit du seigneur

Det händer ofta att jag får frågor om diverse mer eller mindre bisarra företeelser som ligger i gränslandet mellan fakta och fiktion. Nu är det dags för droit du seigneur (franska, ”herrens rätt”) eller ius primae noctis (latin, ”första nattens rätt”), det vill säga den juridiska rättighet som en feodalherre lär ha haft att tillbringa första natten efter bröllopet med sina underlydande brudgummars brudar, alternativt att vid lägligt tillfälle ta deras jungfrudom. Har en sådan rättighet överhuvudtaget existerat, eller är det en skröna?

I fiktionens värld är institutet ofta använt som intrigmotiv. Ett välkänt exempel är greve Almavivas försök att nyttja rättigheten i Beaumarchais Figaros bröllop (1778), odödliggjord som opera av Mozart 1786. Även Voltaire skrev ett drama på temat. I en kostymfilm från 1965, The War Lord, åberopar Charlton Hestons rollfigur rättigheten efter att ha förälskat sig i en bondflicka, och på senare tid har temat använts (helt ohistoriskt) av Mel Gibson i Braveheart (1995). Skildringar återfinns även i litteratur om andra kulturkretsar. Herodotos (400-talet f.Kr.) trodde att en liknande sedvana fanns i avlägsna delar av den afrikanska kontinenten. Men har vi konkreta historiska belägg för att det verkligen har förekommit?

Nej, det har vi inte. Ingen lagtext, eller uppteckning av sedvana, rymmer notiser om företeelsen. Allt tyder följaktligen på att det är en skröna, ett typiskt exempel på de fördomar som senare tiders västerlänningar har älskat att hitta på och sprida om sina medeltida förfäder – en del av den retroaktiva konstruktionen av ”den mörka medeltiden”. Så vitt det är möjligt att bedöma vann uppfattningen om droit du seigneur som ett historiskt faktum i styrka först i mitten av 1700-talet, detta som en direkt följd av att franska upplysningstänkare ville skildra det förflutna som en allmänt dyster och orättvis era.