X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur kan det komma sig att alla historieböcker hävdar att Sverige blev ett arvrike 1544? Visst hade väl söner efterträtt fäder även tidigare i svensk historia?

Jovisst. Alla kungar (och regerande drottningar) har sökt reglera tronföljden, oavsett konstitutionella regler, till förmån för den egna släkten. I en typisk medeltida valmonarki var favoritmetoden att låta välja en son till medkonung medan man själv levde, något som de franska capetingerna tidigt satte i system och som även förekom i Norden. Men det är inte samma sak som att sonen per automatik kunde förväntas ärva kronan. Utnämningen till kung förblev föremål för rådsherrarnas, eller någon annan församlings, godkännande, låt vara att man i regel vek sig för den regerande monarkens önskan. I tider av oro, som i det skandinaviska 1400-talet, blev dock riksrådens verkliga makt och inflytande över tronföljden mycket stor. Enda sättet att råda bot på de problem en valprocedur kunde medföra var att införa regelrätt arvrike, det vill säga att säkra den önskade successionen även formellt.

I traditionell svensk historieskrivning brukar det anges att valriket ersattes av arvrike i svallvågorna av Dackefejden, i samband med Gustav Vasas arvförening på riksdagen i Västerås 1544. Enligt denna lag skall kronan vara ärftlig inom kungens släkt (äldste son ärver fadern) tills denna dör ut. Först därefter skall kungaval äga rum. Visserligen bröt man mot successionsordningen redan i nästa generation, eftersom medlemmarna av familjen Vasa gärna gjorde uppror och avsatte varandra, men i princip har vi hållit fast vid arvrikesprincipen in i modern tid.

Problemet är att Gustav Vasa, mer än någon annan svensk monark, var fenomenal på att göra propaganda för sin egen person. Han lyckades trumfa igenom bilden av sig själv som en landsfader, varför vi ofta ger honom äran av mer än han förtjänar. Arvriket är ett typiskt exempel. Västerås arvförening var bara en i raden av kungliga bestämmelser om att Sverige skulle bli arvrike. Det enda speciella med år 1544 var att dessa regler gällde just huset Vasa och att detta kungahus – till skillnad från de tidigare – lyckades hålla kvar kronan inom släkten.

På 1400-talet försökte mer än en kung införa arvrike, men ingen lyckades. När Karl Knutsson låg för döden i maj 1470 sökte han sätta in sonen Karl Karlsson i det kungliga ämbetet, men det testamente som skulle bereda vägen för denne ignorerades. Det gick inte mycket bättre för Hans, som 1499 genomdrev ett formellt val av sonen Kristian (II) till svensk tronföljare men själv störtades 1501. Kristian fick vänta länge på tronen och erhöll den först efter krig år 1520. I detta läge tvingade Kristian II det svenska riksrådet att låta honom krönas inte bara som vald kung av Sverige utan som regelrätt arvkonung.

Om vi skall vara ärliga är det alltså genom denna händelse – Kristian II:s och rådets beslut år 1520 – och inte genom Västerås arvförening som Sverige blev ett arvrike. Efter 1520 har alla svenska kungar som inte vunnit tronen genom kupp, uppror eller krig mot sittande monark fått ämbetet till följd av reglerna om arvsföljd. Gustav Vasa, som vunnit tronen genom kriget 1521–1523 och påföljande val i Strängnäs, fortsatte endast företrädarens politik.