Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”Vi svenskar firar och sörjer många militära segrar och förluster genom historien, men vårt enskilt största nederlag näst Poltava – slaget vid Kirkholm – är det märkbart tyst om. Vill du kasta ljus över slaget för att upplysa den historieintresserade allmänheten? Själv nästan snubblade jag över ämnet – hade aldrig hört talas om slaget tidigare.”

Slaget vid Kirkholm, en ort som på lettiska är känd som Salaspils, orsakades av att svenskarna under Karl IX höll på att belägra Riga, detta som ett led i den utdragna kampen mot Sigismunds Polen. En polsk-litauisk styrka under Jan Karol Chodkiewicz anlände till floden Daugava för att häva belägringen, men eftersom svenskarna var numerärt överlägsna (mellan 10 000 och 11 000 mot polackernas och litauernas 3 500–4 000) valde man att inte gå till angrepp utan att slå läger vid Yxkull. Karl IX beslöt då att ta initiativet och krossa Chodkiewicz här, varför svenskarna bröt upp och tågade mot det polsk-litauiska lägret. Efter en lång och hård nattmarsch i regn ställde svenskarna upp sig i slagordning på morgonen den 27 september 1605 (enligt nuvarande tideräkning; den 17 september enligt den julianska kalender som då brukades i Sverige).

Under morgontimmarna vågade ingen av arméerna gå till verkligt anfall. Svenskarna hade ställt upp sig på en höjd, och de lämnade den inte. Polackernas lätta kavalleri genomförde irriterande framstötar för att locka ned svenskarna, men Karl IX:s män stod kvar. Om de hållit fast vid denna taktik hade kanske slaget fått en annan utgång, men till slut lämnade de ställningarna och ryckte fram. Detta kan ha berott på att svenskarna, felaktigt, trodde att polackerna höll på att retirera. I och med detta fick Chodkiewicz en lysande möjlighet att använda sitt överlägsna tunga rytteri, husarerna. När de tvingades konfrontera både beskjutning och husaranfall råkade de svenska fotsoldaterna i oordning och greps av panik, och sedan hände allt fort; den avgörande fasen i slaget varade bara i mellan 20 och 30 minuter. Såväl den svenska högerflygeln som den svenska vänsterflygeln krossades av polsk-litauiskt kavalleri. Karl IX svarade med att sända fram sin rytterireserv, men även Chodkiewicz hade stridsberedda reserver att sätta in. Det svenska kavalleriet besegrades och tog till flykten, medan de förvirrade fotsoldaterna mitt på slagfältet råkade i panik och blev lätta offer för fiendens attacker. Till saken hör att många flyende svenska kavalleristerna red in i sitt eget infanteri och ytterligare bidrog till att försvåra situationen.

Allt som allt miste Karl IX mellan hälften och två tredjedelar av sin armé, medan polackerna och litauerna bara förlorade några hundra man. Som så ofta under kaotiska reträtter ökade förlustsiffrorna – svenska soldater som sökte simma över Daugava drunknade, medan andra gick vilse i skogarna och sumpmarkerna. Mellan 8 000 och 8 700 svenskar dog under eller strax efter drabbningen vid Kirkholm. Om vi jämför detta antal med härens storlek före slagets början framstår drabbningen som den största katastrofen i svensk fältslagshistoria.

Drabbningen var en polsk-litauisk triumf, men strategiskt sett avgjordes föga. Orsaken var de omfattande inre problemen i Polen-Litauen, där Sigismund måste kämpa mot en stridbar opposition och sätta av resurser till andra ändamål än kriget mot Sverige. Dessutom hade Chodkiewicz ont om stridshästar. Även om slaget vid Kirkholm hade varit billigt, sett till antalet stupade polacker och litauer, hade många hästar dött och måste ersättas.

Slagets stora betydelse, sett ur svenskt perspektiv, låg i erfarenheten av nederlaget. Så här fick det inte gå en gång till. Man imponerandes av fiendens kavalleri och rörlighet och började reformera de egna väpnade styrkorna för att undvika nya katastrofer. Slaget vid Kirkholm blev därmed en av de avgörande vändpunkterna i utvecklingen av den krigsmaskin som Gustav II Adolf, som efterträdde Karl IX 1611, skulle använda i Baltikum, Preussen och Tyskland.