Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Anlände seden med finska arbetskraftsinvandrare på 1950-talet, eller har den gamla anor i vårt land?

Ordet bastu går tillbaka på ordet badstufva, som vi brukade på medeltiden. Seden att bada bastu är alltså mycket äldre än många tror. Det rör sig om en kulturimport, men ingen vet med säkerhet vilket grannfolk som påverkade oss. Impulserna kan ha kommit antingen från Ryssland eller från Tysk-romerska riket, eller från båda hållen; ångbad var känt såväl i öster som i söder långt innan det blev populärt hos oss. Senast på 1100- och 1200-talen spred sig företeelsen i Danmark och Sverige, och den är omnämnd i landskapslagarna. I egenskap av brandfarlig byggnad måste bastun placeras ett stycke från övriga byggnader på gården, något som föranledde juridiska regleringar.

En medeltida svensk standardbastu bestod av en liten stockbyggnad utan farstu, men det fanns gott om variationer. Ett primitivt men funktionellt sätt att anlägga bastu var att gräva en stor grop. På de större gårdarna tycks det dock ha varit vanligt att man uppförde ordentliga byggnader, så att bastubadet fick en mer exklusiv prägel. Öster om Bottenhavet anammade allmogen företeelsen med ännu större entusiasm än väster därom, men allra störst popularitet fick bastun i senmedeltidens städer, där den utvecklades till en av de viktigaste – och mest beryktade – sociala tummelplatserna. Bastun i den kalla nordiska staden erbjöd inte bara folket tillfälle till vila och rekreation utan var också scen för våta dryckesslag och syndfull skörlevnad, något som gav reformationens renlevnadsmän starka argument när de gick till storms mot badandet.

Bastubadssederna under medeltiden påminner annars om dem vi känner till från senare tider. De nakna badarna slog och gned kroppen med en kvast av björkkvistar. Efter svettning tvättades man, eventuellt med hjälp av en badare, och hällde därpå en spann kallt vatten över sig, alternativt sprang ut i snön.