X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag får ofta frågor om nordiska sagogestalter och halvhistoriska personer som skall ha levt på järnåldern – Ynglingaättens och Sköldungaättens kungar, sagohjältar med Sigurd Fafnesbane i spetsen, med flera. Har de existerat? Eller är de påhittade?

Oavsett hur jag svarar på dylika frågor blir folk uppretade. Om jag tillämpar vetenskaplig källkritik blir jag med intill visshet gränsande sannolikhet beskylld av en eller flera kommentatorer för att vara dum, okunnig, amatör eller infekterad av den fördärvliga lundensiska weibullianismen. Om jag däremot säger att källkritiken talar för att den eller den personen verkligen har funnits gör jag andra rasande och blir beskylld för att berätta sagor och inte historia. Ergo: hur jag än skriver blir någon eller några mäkta irriterade.

Men eftersom frågorna ställs drar jag den enkla slutsatsen att ämnet faktiskt berör folk. Och därför låter jag ridån gå upp för ännu en gåtfull gestalt i historiens gryning. Har vikingahjälten Ragnar Lodbrok och hans söner funnits?

I synnerhet Lodbrokssönerna, däribland Björn Järnsida, förekommer ofta i historiska verk från 1800-talet och 1900-talet. Björn skall, enligt flertalet böcker om vikingatiden, ha härjat på Medelhavet med kumpanen Hasting på 800-talet. De skall ha kommit ända till staden Luni i Toscana. Om vi söker efter Björn i verkliga källor finner vi honom för första gången i Vilhelm av Jumièges Gesta Normannorum ducum (”De normandiska hertigarnas bragder”), en fortsättning på det kända historieverk som skrivits av Dudo av Saint-Quentin. Vilhelms verk är daterat till 1060-talet. Enligt Vilhelm drev kungen Lothbroc sonen Björn i landsflykt med vännen Hasting. De härjade i Frankrike i tre årtionden. Eftersom Björns mor hade gett honom en magisk dryck var han osårbar och fick tillnamnet Järnsida. Därefter plundrade de i Medelhavet, återvände norrut och led skeppsbrott nära engelska kusten. Björn skall, enligt Vilhelm av Jumièges, ha dött i Frisland.

Senare finner vi både Björn och fadern i flera verk, till exempel hos Adam av Bremen (1070-talet), hos islänningen Are frode (d. 1148), i skaldedikten Háttalykill (ca 1145) och i den isländska Landnámabók (1100-talet eller tidigt 1200-tal). Det dröjer ända till 1200-talet innan fadern förvandlas till den ryktbare sagohjälten Ragnar Lodbrok, vars fornaldarsaga (Ragnars saga loðbrókar), i allt väsentligt en medeltida fantasy-produkt, nedskrevs vid denna tid på Island. I denna saga uträttar Ragnar diverse stordåd och inlemmas i berättarkulturens etablerade hjältekrets – dödar en jätteorm, gifter sig med Sigurd Fafnesbanes dotter, med mera. Här finns också berättelsen om hans berömda död: han invaderar England, besegras, lider till döds i en ormgrop och framkallar sönernas vrede genom sina ryktbara sista ord (”Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle galten lider”).

Mot denna bakgrund är det omöjligt att ta Ragnar Lodbroks och Lodbrokssönernas påstådda bedrifter med annat än stora nävar salt. Visst kan Björn Järnsida ha plundrat sig fram till Toscana, men det är omöjligt att vara säker på vare sig plundringståget eller hans existens eftersom tidsavståndet mellan hans eventuella levnad och Vilhelm av Jumièges är så stort – två sekler. 800-talets skribenter, till exempel männen bakom de frankiska annalerna, nämner honom inte.

Hur är det då med Ragnar själv? Av allt att döma rör det sig om en kombination av (minst) två olika traditioner och två olika namn. Om vi ponerar att en eller flera Lodbrokssöner har existerat (vilket alltså inte är säkert) borde rimligen en person med namnet Lodbrok (Loðbróka) ha funnits. Detta ser ut att vara ett kvinnonamn (bróka var en poetisk synonym för kona, ”kvinna”), varför det torde ha syftat på sönernas mor. Namnet Ragnar är lättare att finna belägg för. År 845 ledde en hövding vid namn Reginheri eller Ragnar ett angrepp på Paris. Enligt en frankisk källa återvände han senare till Norden och dog hos danakungen Horik.

Hur kombinationen av alla dessa element gick till är okänt, men efter fyrahundra år var slutresultatet den Ragnar Lodbrok som vi känner från sagorna. Sagokungens existens togs nu för given. Snorre Sturlasson hävdade rentav att Ragnar haft en hovpoet, Brage Boddason, som lär ha diktat Ragnarsdrápa till hans ära. De rader som förknippas med diktverket har emellertid inte nödvändigtvis något med 800-talet att göra och kan inte sättas i relation till någon historisk Ragnar. Forskarna brukar i regel mena att det rör sig om en lärd sammansättning av verser från medeltiden.