X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Dagen till ära väljer jag att besvara en fråga om en av de viktigaste händelser som någonsin ägt rum den 23 maj. Hur gick det egentligen till när tjeckerna kastade ut katoliker genom Pragslottets fönster 1618 – den händelse som startade trettioåriga kriget? Stämmer det att de utkastade klarade livhanken eftersom de hamnade i en gödselstack? Eller landade de i en vallgrav?

Händelsen är noggrant beskriven av folk som var med, även av en av de män som kastades ut, men när det gäller just varför de klarade sig gick åsikterna redan på 1600-talet vitt isär, inte minst på grund av epokens intensiva krigspropaganda. Protestanterna hade sin version, katolikerna sin.

Trots att många böhmiska protestanter – hit hörde en stor del av de tjeckiska högadelsmännen – var skeptiska lyckades kung Matthias år 1617 få en majoritet av landets ständer att acceptera valet av den ultrakatolske släktingen Ferdinand som tronföljare. Därefter begick den nyvalde kungen ett allvarligt misstag. Genom att konfrontera protestanterna, ifrågasätta deras rättigheter och lagstadgade privilegier – bland annat genom att stoppa protestantiska kyrkobyggen på kunglig mark och upplösa en motsträvig böhmisk ståndsförsamling – orsakade Ferdinand stor vrede. Ilskan riktades först och främst mot hans två katolska rådgivare i Prag, Vilém Slavata av Chlum och greve Jaroslav Bořita av Martinice.

På morgonen den 23 maj 1618 anlände Vilém, Jaroslav och två andra av Ferdinands katolska regenter till det böhmiska kansliet i den gamla kungaborgen i Prag. En halvtimme senare sammanstrålade de protestantiska delegaterna i den ståndsförsamling som nyligen upplösts under ledning av greve Jindřich Matyáš av Thurn, en storligen missnöjd högadelsman (som några år senare gick i svensk tjänst). De krävde att få veta i hur stor utsträckning de fyra regenterna hade bidragit till att övertala kungen att stoppa kyrkobyggen på kunglig mark. Regenterna sökte förhala ett svar genom att hävda att de först måste konsultera med sin överordnade – förhoppningsvis kunde de ha ett svar till nästa fredag. Protestanterna vägrade att acceptera fördröjningen och krävde ett ögonblickligt svar. I den fortsatta diskussionen kom de fram till att två av de fyra regenterna rimligen måste vara oskyldiga, varför de tilläts lämna rummet. Med Vilém och Jaroslav var det annorlunda. De erkände att de ställt sig bakom den förhatliga politiken. Antagligen trodde de inte att deras erkännande skulle få några större följder för dem själva, annat än en tids husarrest. De var ju trots allt kungliga ställföreträdare.

Men greven av Thurn och hans medsammansvurna hade andra planer. Greven riktade sig direkt till de båda männen och förklarade att de var fiender till de församlade delegaterna och till deras religion. Han förklarade inför de församlade protestanterna att det var förenat med stor risk att låta dessa båda män leva, eftersom det skulle leda till att privilegierna upphävdes.

När ilskan nått en kokpunkt grep man tag i de båda männen och deras sekreterare Filip, drog bort dem till ett fönster och kastade ut dem. Fallet ned till marken var 21 meter, men de överlevde. Enligt protestantisk propaganda landade de i en gödselstack. Enligt en katolsk version räddades de av änglar. Det mest sannolika är att de räddades genom en kombination av sluttande terräng (de föll uppenbarligen inte rakt ned utan kunde glida stora delar av vägen) och det adliga klädemode som gav kroppen rejält skydd.