X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår fick jag en fråga om husbyggande. ”I vårt villaområde finns en del som kallas egna hem. I en annan del finns ett kvarter som de äldre kallar barnrikehusen. [… ] De förra lär vara från 20-talet och de senare från slutet av 40-talet. Gemensamt för alla är relativt liten bottenarea, urgrävd källare och med dagens mått, måttlig tomtyta. Vad menas med begreppen och var kommer de ifrån?”

Eftersom frågan berör två helt olika företeelser besvarar jag den i två omgångar. Idag blir det egnahem, i morgon barnrikehus.

Egnahemsrörelsen är äldre än frågeställaren antar. Den uppstod redan i slutet av 1800-talet och syftade till att folk som inte var utfattiga men som hade begränsad ekonomi, till exempel lägre tjänstemän och folk som arbetade i jordbruket, skulle få en egen (eller en bättre) bostad. Utvecklingen tog fart 1892–1893, när landets första betydande egnahemsförening grundades med säte i Motala. Föreningen införskaffade mängder av fastigheter runt om i landet och delade dem i egnahemstomter. Andra egnahemsrörelser växte fram vid bruk, till exempel i Limhamn. Inte sällan utvecklades regelverk för dem som ville ta lån för att skaffa sig boende på detta sätt, till exempel förbud mot att driva näringsverksamhet i husen, förbud mot att ha husdjur, krav på skötsamhet och nykterhet, krav på att man inte var straffad, och så vidare.

Från liberalt och konservativt håll såg man egnahemmen som ett sätt att reducera risken för att kommunism och socialism skulle sprida sig bland arbetare och tjänstemän. Rörelsen kan liknas vid ett socialt experiment för att förbättra för folk, så att de blev nöjda och produktiva samhällsmedborgare. Dessutom hoppades man kunna motverka emigrationen till USA.

Inledningsvis var tanken att de nya husen skulle ligga i anslutning till ett småjordbruk. Detta förändrades i takt med att egnahemsrörelsen i början av 1900-talet spred sig från landsbygden till städerna och även började rikta sig till industriarbetare och -tjänstemän. I städernas utkanter blev egnahemstanken ett komplement till många andra projekt som lanserades för att förbättra kulturmiljön och underlätta livet, som koloniträdgårdar.

En av huvudpoängerna med egnahemsrörelsen var att de arbetare, tjänstemän och småbrukare som skaffade sig husen skulle äga sin boendeyta själva. Det skulle vara ett ekonomiskt och social kliv upp från det elände som förknippades med torp och statarlängor. Eftersom hus var dyra att bygga och köpa löstes ofta problemet genom att husen erhöll två kök, med följd att två familjer kunde dela på en fastighet (i regel bodde en familj på bottenvåningen och en på övervåningen).

Det var så det började. På 1920-talet kom egnahemsrörelsen in i en andra andning, och företeelsen expanderade kraftigt. Många familjer skaffade sig egna småhus. Under nästa decennium fortsatte expansionen. Överallt anlades egnahemsområden, som nu även finansierades statligt och kommunalt. Socialdemokraterna tog till sig rörelsen och införlivade den med folkhemsideologin – hellre ett småhus än en förfallen hyreskåk. Under efterkrigstiden kom dock SAP att lämna småhusidealet och istället prioritera byggandet av moderna hyreslägenheter, men det är en annan historia.

Framgången för egnahemsrörelsen är än idag lätt att se i kulturlandskapet, även om många egnahemsområden har byggts ut och snarare uppfattas som villaområden. I vår hemkommun, Burlövs kommun i Skåne, finns till och med en tätort som minner om epoken (”Burlövs egnahem”).