Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I många historiska redogörelser poängteras hur svårt det var att få tag på kryddor, i synnerhet muskot och kryddnejlika. Under medeltiden växte de endast på några öar i Moluckerna. Men idag säljs kryddorna överallt. Hur spreds odlingen? När skedde det?

Svaret är självfallet beroende på vilken krydda men frågar efter, men när det gäller just muskot och kryddnejlika förblev de moluckiska specialiteter ända till 1600- och 1700-talen. Därefter trädde rivaliserande europeiska kolonialherrar in på scenen. Holländarna, som kontrollerade Moluckerna, försökte i det längsta behålla sitt monopol på kryddorna och odlingen, men alla visste vilka vinster som stod att vinna om man kunde smuggla ut växter och få dem att slå rot någon annanstans. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle lyckas. Men det var en sak att få kryddväxterna att trivas i en botanisk trädgård i hemlandet, en helt annan att starta en storskalig exportindustri i ett tropiskt land. Till detta krävdes investeringsvilja och långsiktighet. Därför dröjde det i vissa fall ända till 1800-talet innan odlingen expanderade på allvar.

Kryddnejlikans historia är ett typiskt exempel. Holländarna lyckades inte bibehålla monopolet på 1700-talet, men konkurrenterna var länge påfallande svaga. Först mot slutet av seklet började fransmännen skörda kryddnejlikor på sina koloniöar i Indiska oceanen (Maskarenerna). Det var sannolikt därifrån, enligt traditionen från Réunion, som en arab vid namn Saleh bin Haramil al-Abray förde växten till Zanzibar, där han började investera i odling omkring 1812. Saleh anlade plantager i Mtoni och Kizimbani, och han övertalade släktingar och vänner att även de börja odla kryddnejlika. Därefter råkade Saleh i onåd hos Zanzibars herre, sultanen av Oman, Sayyid Said, som konfiskerade hans egendomar under ett besök på ön omkring 1828. För kryddnejlikeodlingen var detta bara bra, eftersom sultanen, som så småningom slog sig ned permanent i Zanzibar, insåg dess potential.  Hans familj tjänade redan stora pengar på dadelodlingarna hemma i Oman, varför plantageidén inte var honom främmande.

Tack vare att den kapitalstarke sultanen själv började investera i kryddnejlikeproduktion blev det möjligt att satsa långsiktigt. Och detta var nödvändigt. Det tar mellan fem och sju år från det att man planterat kryddnejlika till första skörden, och den är i regel ganska liten. Inte förrän trädet är fullvuxet, efter två decennier, infinner sig de verkligt stora skördarna, och därmed vinsterna. Alltså fick expansionen en långsam start. Statistik från Bombay visar att endast små kvantiteter kryddnejlika importerades från Zanzibar mellan åren 1823 och 1833. Flertalet araber och swahilier, även rika investerare, i Zanzibar dröjde i det längsta med att gå över till kryddnejlikeodling.

Men sultanens idé hade framtiden för sig. Till råga på allt fanns det billig arbetskraft att tillgå. Eftersom man importerade afrikanska slavar till Zanzibar för vidareförsäljning till Arabien hade man stora möjligheter att behålla ofria för egen del och sätta dem i arbete inom jordbruket. I första hand satsade faktiskt Sayyid Said inte på odling av kryddnejlikor utan på odling av sockerrör, då det fanns gott om sockerplantager att efterlikna på Maskarenerna och eftersom europeiska experter gav honom god hjälp. Men när de långsiktiga vinsterna av kryddnejlikesatsningen stod klar för araber och indier utbröt en formlig plantagerevolution på ön under 1830- och 1840-talen. Snart präglades Zanzibar av en kryddnejlikemani. Redan i mitten av 1840-talet producerade de privatägda plantagerna dubbelt så mycket kryddnejlika som sultanens egna odlingar. Inom kort började driftiga araber även anlägga odlingar på grannön Pemba, vars klimat var ännu bättre lämpat för kryddnejlikeodling.

Resten är historia. Produktionen ökade, distributionen likaså, vilket ledde till att priset började sjunka – och idag finns kryddnejlika att köpa över hela jordklotet för en billig penning.

Fler bloggar