Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Fordom lär det ha levt ett folk i Skottland som kallades pikter, och som lär ha målat sig med blå färg eller tatuerats. Vad var det för människor?

Ordet Picti är latin för ”bemålade”. Det förekommer tidigast i samband med att folket genomförde en räd mot det romerska Britannien år 297 e.Kr. Man har antagit att angriparna utmärkte sig genom i romarnas ögon säregna kroppsbemålningar eller tatueringar, men ingen vet med säkerhet vad ordet syftar på. Deras etniska ursprung och språk har aldrig klarlagts, eftersom pikterna efter 800-talet språkligt assimilerades med sina grannar. Den senaste forskningen håller dock för sannolikt att pikterna var ett keltisktalande folk med sedvanor liknande dem vi möter hos de betydligt bättre dokumenterade stammarna på Irland. Liksom dessa upptog pikterna seden att rista inskrifter med ogamalfabetet, vilka idag står att finna här och var i Skottland.

Pikterna var uppdelade i en mängd stamkungariken men tycks tidvis ha erkänt en överkonung med vaga maktbefogenheter. Inom äldre historisk litteratur möter man ofta åsikten att deras kungliga dynastier följde en för det dåtida Europa unikt matrilineär princip, dvs. utgick från kvinnolinjen, men detta förhållande har betvivlats av modern forskning.

Efter att inledningsvis ha trängts tillbaka av anglerna i Northumbria lyckades pikterna på ett avgörande sätt hejda denna framryckning i slaget vid Nechtanesmere (i östra Skottland) år 685. Att de förpassades till historiens bakgård av glömda och okända folk berodde istället på den iriska expansionen från väster. Iriska dynastier upprättade herravälden i Hebriderna och på skotska fastlandet, vilka kom att domineras av riket Dalriada (Dál Riata). Detta existerade på båda sidor av North Channel, dels i norra Co. Antrim (i nordöstra Irland), dels på den skotska halvön Argyll samt på Inre Hebriderna. Ett viktigt centrum låg i Dunadd vid Crinannäset. Via Dalriada spred sig det iriska språket (gaeliska) till stora delar av norra Britannien. Den romerska folkbenämningen ”skoter” (lat. Scotti), som under senantiken brukades om människor från Irland, kom senare att glida över på de med dessa språkligt besläktade invånarna i det vi idag kallar Skottland.

Dalriada var splittrat på olika dynastier, vilka då och då enades till gemensamma fälttåg mot grannfolken. Efter att ha lidit ett allvarligt nederlag mot Northumbria på 600-talet dröjde det länge innan riket på allvar började utvidgas territoriellt. Dess främsta betydelse under 600- och 700-talen var snarare kulturell, eftersom ett av Nordeuropas viktigaste kloster på 560-talet hade anlagts av den iriske stormannen Columba på ön Iona. Härifrån utgick kristna impulser till hela Britannien. Långt senare, på 840-talet, förenades Dalriada med det sydliga piktiska området till ett nytt kungarike vid namn Alba, ursprunget till det medeltida kungariket Skottland.