Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår bloggade jag om en föga besökt sevärdhet i Sydsverige. Idag vänder vi oss mot en plats med betydligt äldre anor i Mellansverige, som inte heller den brukar beskådas av särskilt många – Mora stenar. Stämmer det att svenska kungar har upphöjts till sitt ämbete här? Varför? Hur viktig är platsen?

Egentligen är det inte stenarna utan Mora äng, på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland, ca en mil sydöst om dagens Uppsala, som bör hamna i fokus för diskussionen. Troligen var det ängens funktion som gräns som gjorde den viktig för möten och ritualer, men mer än så kan vi inte gissa oss till när det gäller frågan ”varför?”.

Enligt äldre svensk historieskrivning ”togs och dömdes” sveakungarna sedan urminnes tid på Mora äng. Här skall det även ha funnits en särskild sten, omöjlig att lokalisera idag, på vilken kungarna mottog folkets hyllning. Ett par mindre stenar med kungliga inskrifter är dock bevarade. De lades dit under senmedeltiden i samband med hyllningar. Sedan 1770 förvaras de i en byggnad vid Ängsvaktartorp i Lagga. Stenarna utgör konkreta belägg för att platsen har använts för kungliga ceremonier efter det att idén om Mora äng som gammal kungahyllningsplats slog igenom, men de säger inget om hur långt tillbaka i tiden traditionen sträcker sig.

I en källkritisk analys, publicerad 1988, argumenterar Elsa Sjöholm för att hela traditionen om Mora äng uppkom så sent som på 1300-talet. Förmodligen, hävdar hon, rör det sig om en propagandamyt, skapad för att stärka Magnus Erikssons monarki och ge den äldre anor och ceremonier än den hade. I tidigare källor, exempelvis Upplandslagen från 1290-talet, nämns inte stenarna. Första gången orten hänvisas till som kungavalsplats är i Södermannalagen (där det kan röra sig om ett senare tillägg) och i Erikskrönikan, båda från 1300-talet.

Mora stenar utgör alltså ett viktigt kulturarv, men om Sjöholm har rätt – och jag har hittills inte sett några goda motargument – är stenarna och platsen, sett ur kungligt och rikssvenskt perspektiv, främst intressanta för 1300- och 1400-talens historia, inte för den äldre tid som generationers svenskar har lärt sig att förknippa dem med.