Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det är välkänt att 1800-talets Europa i allt högre grad präglades av nationella militära styrkor, statliga arméer och flottor. Det är också välkänt att 1600-talet präglades av legoknektar, med trettioåriga kriget som ett praktexempel. Men hur var det på 1700-talet, före franska revolutionen? I Sverige hade vi en nationell indelt armé, men hur såg det ut på kontinenten?

Svaret är att en typisk västeuropeisk armé på 1700-talet var raka motsatsen till nationellt homogen. Ytterst berodde detta på att moderna nationalstater och så kallade nationella mål ännu inte existerade. Det är ingen slump att de flesta av seklets stora konflikter har gått till historien som tronföljdskrig, det vill säga dynastiska fejder mellan furstliga familjer snarare än stater. En typisk västeuropeisk armé under 1700-talet var därför, liksom tidigare, kosmopolitisk, full av soldater som talade olika språk och hade olikartad bakgrund. Andelen före detta kriminella var stor, liksom andelen främmande legosoldater.

Som exempel kan nämnas att Spanien år 1751 förfogade över 133 infanteribataljoner, av vilka 28 utgjordes av utländska soldater. I den preussiska armén – Europas bästa – stammade vid samma tid blott 50 000 av sammanlagt 133 000 soldater från den preussiske kungens egna territorier. Mer än hälften var alltså utlänningar. Vissa områden i Europa, inte bara Schweiz (där legosoldatyrket sedan medeltiden varit ett folkyrke) utan även tyska småfurstendömen som Hessen-Kassel, kom att specialisera sig på att hyra ut stridbara karlar till främmande arméer.