X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Till de återkommande frågorna i min mailbox hör frågor om titlar som kung, kejsare och furste. Jag har besvarat liknande spörsmål i olika sammanhang, även i förra årets blogg, men eftersom så många fortsätter att ställa dem finns det uppenbarligen ett behov av upprepning. Därav dagens ämne. Vad är en kung och en kejsare? Vad skiljer titlarna åt?

”Kejsare” är i mångas öron finare än ordet ”kung”. ”Kung” låter för många vardagligare, ”kejsare” äldre, mer maktfullkomligt. Vi kan göra diminutiver av ordet ”kung” (”småkungar”), men inte av ordet ”kejsare”. Termen ”kejsardöme” ger associationer till antingen en mäktig sagotid eller till en era som präglas av totalitära stater – Kaiser Wilhelm i Berlin, Franz Josef i Wien, Nero i det brinnande Rom och härskarna i Förbjudna staden i Peking. Men hur stor skillnad är det egentligen på en kejsare och en kung?

Ordet ”kung” kan spåras till urgermanskans kuningaz, men det är inte klarlagt vad ordet ursprungligen syftade på. En hypotes är att termen betyder ”konans unge”, eller i överförd bemärkelse ”tillhör/kommer från en kvinna”. I så fall kan titeln ha syftat på en präst i en kult med kvinnlig gudom, något som är fullt möjligt eftersom kungarollen i många länder har varit länkad till religiösa föreställningar. Den latinska termen rex, som under medeltiden blev synonym med de germanska språkens kungatitlar, förknippades med sakrala kröningsritualer och uppfattningen att innehavaren var utvald av Gud (rex Dei gratia, ”kung av Guds nåde”).

I vår kulturkrets fick kungabegreppet sin slutliga form när den kristna rex-termen utvecklades under medeltiden. I och med det blev det förknippat med hög världslig och religiös (kristen) status och makt att kunna kalla sig ”kung” i dokument. En gräns drogs upp mellan kungar och andra furstar, som inte hade tillskansat sig denna rätt.

Ordet kejsare (liksom tyskans Kaiser och ryskans tsar) kan härledas ur latinets Caesar. På andra språk nyttjas en term som utgår från det latinska ordet för befälhavare, imperator (eng. emperor, fr. empereur). Modellen för hur en kejsare skall uppfattas har alltså rötter i antiken, där Julius Caesars namn utvecklades till en titel buren av rikets ledare. Flertalet av de associationer vi får till termen ”kejsare” har också sina rötter i det gamla Rom – upphöjda potentater med snudd på världsherravälde, kejsarvansinne, vidunderliga byggnadsprojekt, osv.

En romersk kejsare var något helt annat än en kung. Det ovannämnda latinska ordet för kung, rex, hade under antiken negativa associationer eftersom det förde tankarna till den forntid då Rom hade styrts av etruskiska kungar, vilka störtats omkring 510 f.Kr. Dessutom var den romerske kejsaren mäktigare än alla de härskare som fanns i det kungatäta Främre Orienten. Kejsaren var en överhärskare.

Den romerska traditionen fortlevde i det medeltida Konstantinopel. Traditionen levde även vidare i det västeuropeiska kejsardöme som nygrundades efter romerskt mönster av Karl den store år 800. År 962 övertogs denna kejsartitel av den tyske kungen Otto I, varefter flertalet av Tysklands kungar upphöjdes till kejsare ända till kejsardömets avskaffande 1806. Vi brukar kalla detta långlivade imperium ”tysk-romerska riket” eller ”Heliga Romerska riket av Tysk Nation”. Kejsarkröningen genomfördes i regel av påven. Inom ramen för imperiet fanns mängder av furstendömen och till och med kungariken, som Böhmen, Burgund och Italien.

Att vara kejsare i det medeltida Europa var alltså mycket finare än att vara kung, åtminstone på papperet. I praktiken varierade kejsarnas maktbefogenheter mycket från sekel till sekel. De bysantinska (romerska) kejsarna på 1300- och 1400-talen härskade över en grekisk småstat som gick under 1453; vid denna tid fanns det också ett rivaliserande grekiskt kejsardöme i Trapezunt (dagens Trabzon), som gick under 1461. De tysk-romerska kejsarna var från och med 1300-talet i första hand herrar över sina egna arvriken (kejsarna av huset Wittelsbach dominerade Bayern, kejsarna av huset Habsburg dominerade Österrike, osv.).

Men sedan hände något. Från och med 1700-talet gick det inflation i titelbruket. Först ut var härskarna i Ryssland, som sedan 1500-talet kallat sig tsarer men först 1721 valde att officiellt tolka detta som den kejsartitel det faktiskt är. Tsar Peter I började kalla sig imperator. På 1800-talet utökades kejsarskaran betydligt. Till följd av de romerska kulturinfluenser som vällde över Europa kring 1800 (Pompejiutgrävningarna, empirestil, med mera) upphöjde sig Napoleon Bonaparte till fransmännens kejsare år 1804, en titel som försvann 1815 men återkom under Napoleon III 1852–1870 (”andra kejsardömet”). År 1804 upphöjde sig även de habsburgska härskarna i Österrike till kejsare, vilket kom att utgöra en fullgod ersättning för att de miste kejsarvärdigheten över det döende tysk-romerska riket. 1871 kom turen till det nyligen enade Tyskland, där den preussiske kungen utropades till kejsare med överhöghet över övriga tyska furstar och kungar. Den brittiska drottningen Victoria blev kejsarinna av Indien 1876. Den italienske kungen var kejsare av Abessinien (Etiopien) 1936–1941. Dessutom skapades kejsardömen i de forna europeiska kolonierna. Brasilien var kejsardöme mellan 1822 och 1889. Till och med Mexico och Haiti var tidvis kejsardömen på 1800-talet. Ett sentida exempel är Bokassas kortlivade kejsardöme i Afrika på 1970-talet (”Centralafrikanska kejsardömet”, idag Centralafrikanska republiken).

Alla dessa imperier har idag fallit. De ryska, österrikiska och tyska kejsardömena gick under i slutfasen av första världskriget och det brittiska statsöverhuvudet miste sin kejsartitel när Indien och Pakistan blev självständiga 1947.

När européerna sökte efter termer att bruka om utomeuropeiska härskare, vilka saknade de romerska traditionerna, föll det sig ofta naturligt att använda kejsartiteln. Därför finner vi gott om referenser till kejsare av Kina, Japan, Korea, Vietnam och Etiopien i historieböckerna. Det händer också att stormogulerna i 1600-talets Indien kallas kejsare, och det är inte ovanligt att termen brukas om aztekernas och inkafolkets härskare. Men vårt språkbruk är inte konsekvent. Vi brukar således sällan använda termen om andra monarker i Asien (till exempel om kungarna i Thailand och Kambodja), inte heller om härskare i Främre Orienten och Medelhavsvärlden som regerade före Julius Caesar, trots att många forntida härskare hade pretentioner och maktställning som påminde om de senare kejsarnas. Istället använder vi titlar som ”storkonung” eller ”konungarnas konung”.