Varför överlevde monarkin borggårdskrisen?

Den 6 februari 1914 höll Gustaf V ett av Sveriges mest berömda tal i modern tid. Inför tusentals ditresta bönder på Stockholms slotts inre borggård intog han en fientlig hållning mot sittande regering och reagerade starkt mot att denna inte satsade mer på försvaret. I talet, som skrivits av Sven Hedin och Carl Bennedich, använde Gustaf V även starka personliga uttryck som ”min armé” och ”min flotta”, vilket var en direkt utmaning mot liberaler och socialdemokrater.

Aldrig senare har monarkin i Sverige framträtt med sådan självsäkerhet som februaridagen 1914. Följden av kungens tal var en politisk kris. Regeringen Staaff avgick den 10 februari och ersattes av en partipolitiskt obunden ämbetsmannaministär under Hjalmar Hammarskjöld.

Hur kunde Gustaf V och den svenska monarkin överleva vad som idag närmast påminner om en statskupp, låt vara en mycket fredlig sådan? Någon dag efter det kungavänliga bondetåget organiserades ju ett arbetartåg i Stockholm, till stöd för Staaff, som drog till sig betydligt fler deltagare. Borde inte kungen ha dömt sin regim till döden genom att så flagrant motsätta sig den parlamentariska demokratins spelregler?

Jo, det kan man tycka. Det tyckte en och annan även på 1910-talet, och av detta skäl fanns det gott om kritiker mot Gustaf V:s aktion även inom högerkretsar och i själva kungahuset.

Men Gustaf V, och den svenska monarkin, bestod krisen av två välkända skäl. Det ena var liberalernas och socialdemokraternas månande om stabilitet och lugn. De ville ha demokrati och social rättvisa, inte revolution och anarki. Hjalmar Branting och andra ledande socialdemokrater var tydliga med att de ville gradvis förändra Sverige genom reformer, och när utvecklingen i Ryssland skenade iväg 1917 och 1918 blev denna inställning än tydligare än tidigare – inte minst eftersom det uppstod ett behov att markera ståndpunkt gentemot den inhemska svenska vänsteroppositionen mot SAP. Detta gynnade den svenska monarkins överlevnad.

Det andra skälet var första världskriget. När detta bröt ut på sommaren 1914 stod det helt klart att försvaret måste högprioriteras, vilket avförde borggårdskrisens sakfråga från den politiska dagordningen. En högt uppsatt högerpolitiker lär ha sagt rent ut till Gustaf V att monarken hade haft en förbaskad tur.