Det äldsta Lödöse

Jag har fått en fråga om Lödöse, den viktigaste staden i det medeltida Västsverige. När dök staden upp i kulturlandskapet? Vem styrde över det äldsta Lödöse? När började man prägla mynt där? Eftersom frågan nyligen har varit föremål för akademisk forskning tar jag mig friheten att skriva en något längre blogg än vanligt, med kritisk analys av en avhandling.

Lödöse växte fram vid skärningspunkten mellan Ljudaån, nuvarande Gårdaån, och Göta älv, omkring 50 kilometer norr om älvens utlopp i Kattegatt. Att staden byggdes där och inte närmare mynningen – där Göteborg ligger idag – berodde enligt flertalet forskare på transportsituationen. Vattenvägarna var viktigare än de långsamma, tunga landvägarna. Det gällde att ha en omlastnings- och handelsplats så långt in i Västergötland som möjligt. Tio kilometer uppströms från orten låg fallen vid Fuxerna (Lilla Edet), och längre än så kunde de flesta skepp inte ta sig.

Lödöses bebyggelse låg mellan Ljudaåns två mynningsarmar, varav den norra numera är igentorkad. Dessutom omfattade medeltidsstaden, när den var som störst, ett ca 100–150 meter brett parti i norr, kallat Nordstan. Stadsplanen dominerades av en nord-sydlig genomfartsled samt ytterligare gator i både nord-sydlig och öst-västlig riktning. Gatorna var länge av trä, men redan på 1100-talet hade vissa sträckningar blivit stenlagda. Vid norra åarmen, stadens nav, fanns kajer. Hantverket var omfattande. I norra delen av staden finns belägg för järnsmedjor, i innerstaden för läderhantverk och guldsmide.

Lödöse anlades troligen under andra hälften av 1000-talet. Staden nämns första gången i skrift år 1151, då den besöktes av den danske kungen Knut Magnusson, och blev myntpräglingsort kort tid senare. Det geografiska läget gav Lödöse rika fördelar. I Göta älvs dal fanns bördiga åkrar och handelsvilliga bönder, och vad som inte kunde produceras lokalt anlände till kajerna med skepp. Staden växte därför kraftigt under 1100- och 1200-talen, då ett antal kyrkor, ett hospital och ett dominikankonvent grundades. Både hospitalet och konventet låg norr om Ljudaåns armar. Rådmän är kända i staden från och med 1305.

Förutom den kommersiella funktionen fick Lödöse militärstrategiskt värde. Lödöse var gränsstad mot Norge och knutpunkt för kommunikationer längs Göta älv och till Västergötlands inland. Senast i början av 1200-talet fanns en försvarsanläggning på plats. I den norska Håkonsagan, skriven på 1260-talet, berättas hur norska trupper överföll Lödöse i mitten av 1220-talet och lade dess befästningar i aska. Senast i mitten av seklet stod en ny borganläggning färdig. Vi hör talas om den i samband med att Magnus Ladulås år 1278 pantsatte Lödöse borg, på dokumentets latin castrum Ludosiae, till den danske kungen. Överlåtelsen var tillfällig. Så fort tillfälle gavs återlöste eller återtog den svenska kungamakten Lödöse, och år 1285 var kung Magnus själv på plats i staden, där han utfärdade ett brev.

Olyckligtvis har arkeologerna inte kunnat komma åt Lödöse borg. Den var belägen på en tio meter hög kulle i sydvästra delen av det medeltida stadsområdet. Sedan 1890-talet ligger en villa på kullen, vilket blockerar utgrävningarna. Tack vare dendrokronologiska undersökningar av bevarat trä i en av vallgravarna har man tidfäst anläggningen till senast 1260- och 1270-talen. Uppenbarligen rörde det sig om en murad stenborg. På Tegelkullen, 300 meter söderut och utanför den medeltida stadsbebyggelsen, fanns dessutom en mindre befästning, som också den är blockerad av villor.

Ovanstående redogörelse är vad jag, och flertalet av mina kolleger, brukar hävda när de tillfrågas om Lödöses äldsta historia. Men det finns en annan uppfattning om hur staden växte fram. För några år sedan skrev Erika Harlitz en avhandling om det medeltida Lödöse: Urbana system och riksbildning i Skandinavien: En studie av Lödöses uppgång och fall ca 1050–1646 (Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, Göteborg 2010). Hon argumenterar för att Lödöses uppkomst inte bör förklaras med utgångspunkt i Göta älvs betydelse för västsvensk handel eller svensk-norsk gränsdragning, trots att stadens handels- och försvarsfunktioner är väldokumenterade för tiden mellan 1200-talet och 1400-talet.

Harlitz argumenterar för att Göta älv först på 1200-talet på allvar gjorde sig gällande som riksgräns och transportled för handelsvaror. Uppkomsten av Lödöse bör därför, hävdar hon, förklaras mot bakgrund av de specifika förutsättningarna i den så kallade Glomma-Risvedenregionen, ett större område som idag delas mellan Norge och Sverige men som – menar Harlitz – under äldre medeltid i sin helhet ingick i det norska politiska systemet. Lödöses uppkomst passar bättre in i modellen för urbaniseringen av det norska Viken än i ett svenskt mönster.

Problemet är att Harlitz saknar belägg. Hon arbetar med hypoteser och indicier. Först konstaterar hon – helt korrekt, eftersom belägg saknas – att vi inte kan länka det tidiga Lödöse till ett eventuellt handelsvägnät i det inre Västergötland. Att resonera om Göta älvs funktion som transportled under vikingatid och äldre medeltid är dessutom, på grund av det magra källäget, inte tillrådligt. Det lokala vägnätet var snarare, hävdar Harlitz, orienterat mellan väster och öster. (Väl att märka kan inte heller detta bevisas, ett faktum som dock inte påverkar Harlitz argumentation.) Hon menar också att utgrävningsresultat som ”indikerar en tidigt närvarande elit” tyder på en koppling mellan Lödöse och den västskandinaviska kultursfären – men indikationerna är mycket vaga. Det rör sig om spill efter renhornshantverk (vilket är jämförelsevis vanligt i medeltida norska städer), veckade tyger av hög kvalitet och runinskrifter med personnamn som troligen vittnar om människor av norsk eller isländsk börd. Med tanke på Lödöses geografiska belägenhet och stadens beroende av fjärrhandeln är dessa fynd föga förvånande, oavsett vilken kungamakt som har dominerat området på 1000- och 1100-talen. Fynden säger inget om vem eller vilka som grundade Lödöse. Harlitz menar icke desto mindre att indikationerna är tillräckliga för att vi skall kunna betrakta det äldsta Lödöse som en utpräglat norsk fjärrhandelsstad, vars merkantila funktioner kompletterade det närbelägna Kungahälla. Alltså bör, hävdar hon, den norska kungamakten ha grundat Lödöse.

Ett annat exempel på Harlitz bristande indicieargumentation är numismatiskt. Hon hävdar att Lödöses äldsta myntning, som kan dateras till mitten av 1100-talet, var norsk och inte svensk. Sanningen är att vi inte har en aning om vem som beordrade myntpräglingen vid Göta älv förrän på 1180-talet, då vi har konkreta bevis för att det rörde sig om kunglig svensk myntning under Knut Eriksson.

Enligt Erika Harlitz övergick Lödöse från det norska till det svenska politiska systemet på 1170-talet eller 1180-talet. Vid denna tid hade det kyrkliga och politiska Sverige mognat och stärkts. Maktpositionerna försköts permanent i Göta älvdalen, varvid Lödöse blev en svensk stad. Problemet är att sådana territoriella förändringar redan vid denna tid torde ha resulterat i skriftlig dokumentation. Det är osannolikt att norska kungar skulle ha accepterat förlusten av så stora landområden och en så viktig stad utan strid, oavsett hur många kongsemnesfejder som förhärjade landet. Till saken hör att epokens politiska historia, för norskt vidkommande, täcks av en samtidssaga, Sverres saga, där en territoriell förskjutning i svensk favör inte omnämns med ett ord – vi finner inte ett enda krig, inte ett enda fredsmöte, inte ett enda brev om saken.

Väl att märka kan Harlitz ha rätt i sitt antagande, men bristen på omnämnande i bevarade källor är graverande, inte minst med tanke på de indiciekedjor hon själv brukar för att leda i bevis att Lödöse är en gammal norsk stad. Det är inte svårt att konstruera liknande indiciekedjor – till exempel genom att peka på tystnaden i Sverres saga och andra skriftliga källor – för att argumentera för att hon har fel. Ingendera indiciekedjan kan falsifieras. I sådana lägen finns det en välkänd källkritisk lösning på den gordiska knuten: att erkänna att vi inte vet. Ergo: vi kan vara säkra på att Lödöse lydde under den svenska kungamakten i och med att staden var scen för Knut Erikssons myntprägling. Dessförinnan känner vi inte till stadens politiska öden. Tyvärr.