Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För exakt hundra år sedan hölls ett av de kändaste talen i svensk historia, ”borggårdstalet”, av kung Gustaf V. Namnet kommer av att kungen talade på Stockholms slotts inre borggård inför en stor samling tillresta bönder (”bondetåget”). Det ledde till en av vårt lands mest omdiskuterade regeringskriser. Ibland har det rentav kallats statskupp. Vad var det egentligen som hände?

Den strukturella bakgrunden är att Sverige höll på att bli en demokrati, vilket reaktionära kretsar i riksdag och samhälle uppfattade som hotfullt. Till de som strävade emot mest hörde drottning Victoria, som gärna eggade maken till att agera för att bromsa utvecklingen – åtminstone i konkreta sakfrågor. Personligen var Gustaf V inte en handlingsmänniska med stort politiskt intresse, men om han kunde övertygas om en linje hade han nog med energi och vilja för att agera offentligt mot liberaler och socialdemokrater. Efter det att allmän och lika rösträtt för män införts för val till riksdagens andra kammare år 1909 ökade liberalernas och socialdemokraternas inflytande, men på grund av att första kammaren inte reformerats kunde de konservativa ännu lägga hinder i vägen för folkviljan. Det var alltså inte självklart att regeringen skulle tillsättas efter parlamentariska principer, det vill säga reflektera resultatet i andrakammarvalen. Detta faktum spelade stor roll för ”borggårdskrisen”.

Den omedelbara bakgrunden till krisen var en konflikt rörande det svenska försvaret. År 1911 bildade den liberale partiledaren Karl Staaff regering. Socialdemokraterna stödde regeringsbildningen, men varken kungen eller tongivande konservativa tålde Staaff, som var föremål för hätska hatkampanjer. Eftersom Staaff gått till val på att reducera utgifterna för försvaret blev detta en central stridspunkt. Staaff motsatte sig att man skulle stärka marinen genom att bygga den så kallade F-båten, ett beslut som fattats av den föregående (konservativa) regeringen under Arvid Lindman.

Under senhösten 1913 började man planera en stor manifestation för att sätta käppar i hjulet för Staaff. Planen gick ut på att svenska bönder skulle gå man ur huse, resa till Stockholm och inför kungen demonstrera sin lojalitet mot denne och sin vilja att rusta upp den svenska krigsmakten. När planerna klarnade skrev upptäcktsresanden Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich, två entusiastiska försvarsvänner, ett tal som överlämnades till kungen, för den händelse han ville hålla ett anförande till böndernas uppvaktning. Kungen tyckte om talet och visade det för sina förtrogna. De mest konservativa, däribland förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger, uppskattade talet, medan den mer försiktige Arvid Lindman förskräcktes och – som det skulle visa sig, helt korrekt – förutspådde en regeringskris. Kronprinsen Gustaf Adolf (den blivande Gustaf VI Adolf), liksom hans bröder Carl och Eugen, var också skeptiska och ville ändra i talet, men drottning Victoria insisterade på att det skulle hållas som det var skrivet. Kungen lydde sin gemål. Till saken hör att både kronprins Gustaf Adolf och prins Carl senare blev tvungna att läsa upp talet för de tillresta bönder som inte fått plats på inre borggården – allt som allt samlades omkring 30 000 människor till bondetåget, varför kompletterande talare behövdes.

I talet den 6 februari gick kungen öppet emot den sittande regeringens politik, insisterade på att försvaret skulle stärkas och krävde förlängd militär grundutbildning. Dessutom talade Gustaf V i termer av ”min armé” och ”min flotta”, vilket ekade av en personlig kungamakt som tillhörde svunna tider. Ironiskt nog höll Staaff och hans regering successivt på att inta en alltmer försvarsvänlig inställning under vintern 1913–1914, detta som en följd av det allt hotfullare läget i omvärlden, men kungens utspel vände upp och ned på allt. I och med borggårdstalet fronterade statschefen öppet mot en folkvald regering och frångick därmed en av parlamentarismens grundpelare. Staaff tvingades in i ett hörn och hamnade i öppen konflikt med kungen.

Socialdemokraterna stödde helhjärtat den liberala regeringen och organiserade inom loppet av några dagar ett arbetartåg, som samlade betydligt fler deltagare än bondetåget. Uppskattningsvis mellan 40 000 och 50 000 arbetare tågade genom Stockholm till stöd för Karl Staaff. Denne vände sig direkt till kungen och frågade om han höll fast vid sin offentliga inställning i försvarsfrågan. När kungens svar inte gjorde Staaff nöjd sökte han lösa krisen genom att bakom kulisserna föreslå kungen ett diplomatiskt uttalande som kunde tolkas som en strategisk reträtt från borggårdstalet. Staaff yrkade också på att kungen hädanefter skulle meddela regeringen när han hade för avsikt uttala sig politiskt. Statsministern hotade med avgång om kungen inte gick med på kraven.

I detta läge hade allt kunnat lösas genom att kungen vek sig. Men Gustaf V gjorde en offentlig poäng av att han ansåg Staaffs förslag oförskämda, i synnerhet som de förbjöd honom att tala fritt till folket. Därmed var regeringskrisen ett faktum och Staaffs ministär avgick den 10 februari. Kungen och de reaktionära hade segrat, men de var oförmögna att bilda en ny konservativ regering. Istället tillträdde en ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld.

Hur gick det sedan? I de val som följde radikaliserades den politiska opinionen åt båda håll. Högern och Socialdemokraterna stärktes, medan Staaffs liberaler försvagades. Försvarsfrågan löstes abrupt under sensommaren 1914, då första världskriget bröt ut och det framstod som självklart att armén och flottan måste stärkas. En ledande högerman konstaterade att kungen hade haft ”en förbaskad tur”. Men när en ny politisk kris var under uppseglande 1917–1918 och allmän rösträtt för både män och kvinnor stod på programmet valde kungen att inte ingripa. Borggårdskrisen blev därmed den sista stora konstitutionella striden i svensk historia.