Barbareskstaternas välde

Hur kunde korsarerna, de tidigmoderna piraterna i Medelhavet, få fortsätta att terrorisera sjöfarten från sina baser i Alger, Tunis, Tripoli och Marocko (”barbareskstaterna”) ända till början av 1800-talet? Såg stormakterna genom fingrarna med sjörövarna?

Först några ord om termen. Ordet ”korsarer” stammar från medeltidslatinets substantiv cursarius. Det kommer i sin tur av ordet cursus, som betyder ”lopp” och ”färd”. När vi först möter ordet cursarius i källorna är det en värdeneutral term som syftar på sjöfarare i allmänhet, personer som far omkring på havet. Men under renässansen hade betydelsen fokuserats på en specifik typ av sjöfarare: en pirat. Eftersom regimerna i muslimska städer vid Medelhavet öppet sponsrade sjörövare och erbjöd dem att etablera sig i sina hamnar kom termen snart att syfta på just de muslimska piraterna i regionen.

Korsarernas huvudsyfte med att kapa skepp och attackera kusterna var inte att röva bort rikedomar utan att röva bort folk. Deras fångar hölls som slavar i nordafrikanska städer tills lösesummor anlände från hemlandet. Både kristna myndigheter och specialiserade kristna munkordnar organiserade insamlingar och sände beskickningar till Nordafrika för att friköpa sina olyckliga landsmän. Författaren till Don Quijote, Miguel de Cervantes, satt själv som fånge i några år och har skildrat slavtillvaron och flyktförsöken i sin berömda roman.

På 1500-talet legitimerades korsarernas krigföring på havet med att de ägnade sig åt jihad i kampen mot islams kristna fiender, i första hand mot den habsburgska monarkin i Spanien. På 1600- och 1700-talen sköts det religiösa elementet alltmer i bakgrunden till förmån för rent pekuniära motiv. Sjöröveriet blev basen i de nordafrikanska härskarnas ekonomi, och i avsaknad av stora nationella flottstyrkor var de västeuropeiska länderna länge maktlösa. De tvingades acceptera faran och nöja sig med att köpa hem sina sjömän, fiskare och bönder.

Ju mer diplomatin och flottbyggandet utvecklades, desto mer reglerades verksamheten: dels genom att nordafrikanerna slöt avtal med europeiska stater, som upprättade konsulat med diplomatiska beskickningar, dels genom att sjömilitära demonstrationer från länder som Storbritannien och Frankrike lärde nordafrikanerna att hellre angripa svaga sjömakter som Danmark, Sverige och (till en början) USA. Även om avtal om tribut och uppvisande av sjöpass (som visade att skeppet kom från ett land vars sjöfart var fredad) till slut blev praxis även för ett litet land som vårt kunde nordafrikanerna när som helst bryta mot avtalet och kräva omförhandlingar. Under den tiden rådde ofta formellt krigstillstånd, med potentiellt förödande följder för handelssjöfarten.

Problemet bestod ända tills de europeiska stormakterna beslöt att prioritera Nordafrika, som man länge ignorerat till förmån för uppgörelser på den europeiska kontinenten och i kolonierna på andra sidan havet. Ett nyckelår är 1830, då franska trupper invaderade Algeriet. Därefter dröjde det inte länge förrän alla sjörövarhamnar pacificerats, antingen genom krig eller genom avtal.