X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår bloggade jag om skärtorsdagens skurk, Judas Iskariot, och idag är det dags för långfredagens, Pontius Pilatus, den romerske ämbetsmannen som dömde Jesus till döden. På film och i tv-serier brukar han inte sällan göra ett tämligen positivt intryck – en luttrad byråkrat som egentligen inte vill korsfästa Jesus men som drivs till det av omgivningens krav och av politiska nödvändigheter. I Monty Pythons Life of Brian är han en komisk figur vars talfel får mobben att vika sig dubbla av skratt. I vilket fall som helst framställs Pilatus sällan som en renodlad skurk i modern populärkultur. Annat var det på medeltiden, då han i Västeuropa gällde för att ha varit en osalig ande, en självmördare som hemsökte Alperna.

Vad få vet är att det finns en synnerligen positiv Pilatusbild som slår det mesta Hollywood kan åstadkomma i vitmålning. Den stammar från nordöstra Afrika, vars präster under senantiken till och med förlänade Pilatus en helgongloria.

Bakgrunden till den afrikanska helgonkulten var en utbredd vilja inom den tidiga kristenheten att enrollera de romerska myndigheterna i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet i den kristna traditionen. Judarna beskylldes i dessa historier för Jesu död, medan romarna – som på 300-talet gjorde kristendomen till statsreligion – i möjligaste mån rentvåddes.

Utvecklingen är tydligast i Egypten. Som tidigt exempel kan nämnas ett fragmentariskt bevarat arbete som brukar kallas Gamaliels evangelium. Möjligen går texten tillbaka på ett koptiskt (dvs. kristet egyptiskt) original från 400-talet. (Den Gamaliel som beteckningen syftar på är känd både från Nya testamentet och rabbinsk tradition, men han har självfallet inte skrivit texten själv.) Enligt historien, som börjar på dagen efter uppståndelsen, förhörde Pilatus fyra soldater angående mysteriet med Jesu försvunna kropp. Hade någon stulit den? Soldaterna var oense om vad som hade hänt, varför Pilatus själv begav sig till graven. När han fick syn på den klädnad Jesus varit iförd konstaterade han att en liktjuv skulle ha tagit denna också, vilket talade emot att någon skulle ha brutit sig in i graven. Dessutom mindes han att Jesus förutspått att mirakler skulle ske vid hans grav. När en enögd romersk centurion strax därpå botades mirakulöst insåg Pilatus att Jesus talat sanning.

I nästa skede av berättelsen hittas en kropp i en brunn i närheten. Ett gräl utbryter om huruvida det är Jesu kropp eller liket efter den tjuv som korsfästes samtidigt. Pilatus drar sig till minnes att Jesus sagt ”De döda skall återuppstå i min grav.” Därför ger han order om att lyfta upp kroppen från brunnen och lägga den i Jesu grav. Kroppen, dvs. tjuven, vaknar raskt till liv och identifierar sig. Pilatus återvänder till Jerusalem och låter ödelägga översteprästernas palats.

Det finns många liknande berättelser. Ibland faller Pilatus i ett senare skede av historien offer för en judisk sammansvärjning, eller luras av högt uppsatta judar. Stundom framstår han som Jesu supporter redan före korsfästelsen. Inte sällan framställs Pilatus som egyptier, vilket säkerligen stärkte hans popularitet i Nildalen.

Senast på 500-talet hade Pilatus övergått till att räknas som kristet trosvittne och helgon i Egypten, och traditionen vidareutvecklades i det likaså kristna Etiopien. Detta framgår allra tydligast i skriften Pilatus martyrium, som även den påstås ha författats av Gamaliel. Texten har bevarats i två etiopiska predikningar och går förmodligen tillbaka på ett koptiskt verk från 400-talet eller 500-talet. Handlingen är, i sammandrag, som följer.

Efter Jesu begravning inser Pontius Pilatus att det sker underverk vid graven, dit han gått med sin hustru Procula för att be. Glad över att Jesus har uppstått firar Pilatus händelsen genom att bjuda de fattiga på en fest. Hans hustru bereder sig att gå till graven för att be. Judarna söker i detta läge upp Barabbas (som är riktigt ondskefull och dessutom råkar vara bror till Judas Iskariots hustru…) och övertalar honom att lägga sig i bakhåll för Procula och sedan även röja Pilatus och parets barn ur vägen. Gamaliel avslöjar dock planen för de goda kristna männen Josef av Arimataia och Nikodemos, som i sin tur avslöjar den för Pilatus. Tillsammans med sina romerska soldater besegrar han Barabbas och låter korsfästa honom upp och ned med krossade ben, som hämnd för Jesu död.

Judarna blir rasande. De konspirerar med kung Herodes för att en gång för alla bli kvitt den avskydde ”egyptiske” makthavaren. Herodes hittar på falska anklagelser mot Pilatus och skickar dem till kejsar Tiberius, men Pilatus har själv skickat en redogörelse för händelserna till kejsaren, som bestämmer sig för att undersöka saken noga. Tiberius sänder en emissarie vid namn Patronius till Palestina, med uppdrag att föra Pilatus till Rom, så att han kan redogöra för miraklerna vid graven.

Judarna ger inte upp. Herodes utövar starka påtryckningar på Patronius, och Pilatus arresteras i Jerusalem. Inför tribunalen tillfrågas han om han dödade Jesus på eget bevåg. Varför konsulterade han inte kejsaren? Pilatus svarar inte men förklarar att han är redo att dö för Jesu heliga namn, och att en sådan död kommer att förläna honom evigt liv. Därefter blir han avklädd, piskad och fängslad tillsammans med Procula. Judarna söker medelst lögner och mutor förmå Patronius att döma paret till döden. Samtidigt uppsöker Jesus sin forne domare i fängelset och förkunnar att Pilatus kommer att krönas med törnekrona och korsfästas på samma sätt som han själv. Enda skillnaden skall vara att Pilatus kommer att korsfästas två gånger, eftersom första försöket skall misslyckas.

Färdigmutad går Patronius med på att korsfästa Pilatus. Snart hänger han uppspikad på Golgata, till råga på allt på samma kors som Jesus nyligen dött och med törnekrona på huvudet. Då inträffar ett mirakel. Två kronor sjunker ned från himlen som belöningar till Pilatus och Procula. Korsfästelsen avbryts, Pilatus räddas och sänds tillbaka till fängelset. Än en gång uppenbarar sig Jesus, som förlåter honom allt, håller ett förmaningstal och utnämner honom till martyr. Jesus konstaterar också att ”du har dömt mig inte av din egen vilja, utan för att jag skulle uppfylla min Faders vilja, som har sänt mig hit”.

I nästa skede av historien finner vi en utvikning om kejsar Tiberius, som har övertygats om Jesu sanning och skickar sin döde son till Jerusalem, på det att liket skall läggas i den heliga graven och pojken återuppstå. Herodes försöker gömma undan kejsarsonens lik och beskyller Pilatus, Josef och Nikodemos för stölden, men Gud ingriper och dödar Herodes genom att låta eld falla från himlen. Tiberius plan visar sig fungera utmärkt. Efter fyra dagar i graven återuppstår sonen.

Men nu går det illa. Den imponerade kejsaren sänder efter Pilatus för att höra mer om Jesus. Under förhöret börjar Tiberius förebrå Pilatus för att han inte insåg Jesu gudomlighet och lät korsfästa honom, trots alla mirakler. Dessutom är kejsaren förgrymmad över att Pilatus inte konsulterade honom först. Slutligen ger Tiberius order om att Pilatus skall korsfästas och därefter halshuggas. Så sker också, varefter Pontius Pilatus lik forslas till Palestina och läggs i en grav inte långt från Jesu grav. Procula och parets två barn, som dött samtidigt som Pilatus, läggs i samma grav.

I den etiopiska kyrkan firas Pilatus och hans gemål Abroqla (Procula) som helgon den 25 juni. Inom den grekisk-ortodoxa kyrkan är visserligen Pilatus inte helgon, men hans hustru firas som sådant den 27 oktober.

Pilatus martyrium har översatts till tyska i Gamaliel: Äthiopische Texte zur Pilatusliteratur, övers. av M.-A. van den Oudenrijn, Spicilegium Friburgense 4, Freiburg/Fribourg (Schweiz) 1959. En fransk översättning finns i Martyre de Pilate, éd. critique de la version éthiopienne et trad. française par Robert Beylot, Patrologia orientalis tome 45, fasc. 4, n. 204, Brepols, Turnhout 1993.