Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en fråga om första världskriget. Denna konflikts mest ryktbara sjödrabbning, Skagerrakslaget (på engelska ofta kallad Battle of Jutland), påstås ibland ha slutat med brittisk seger och ibland med tysk. Vilket är rätt?

Sjöslaget ägde rum mellan den 31 maj och den 1 juni 1916. På ena sidan stod den tyska kejserliga marinens högsjöflotta under Reinhard Scheer, på andra sidan Grand Fleet i brittiska Royal Navy, under amiral sir John Jellicoe. För att förstå slagets betydelse måste man känna till bakgrunden. I början av seklet, innan kriget bröt ut, hade Storbritannien och Tyskland ägnat sig åt en kostsam flottkapplöpning. 1914 var den brittiska och den tyska flottan två giganter med respekt för varandra, låt vara att britterna hade betydligt fler skepp. Tyskarna var därför ovilliga att konfrontera britterna på öppet vatten. Riskerna och insatserna var för stora. Tyskarna nöjde sig följaktligen med djärva operationer i periferin, till exempel på Sydatlanten, tills britterna undanröjt hoten och inskränkt tyskarnas aktioner till nordeuropeiska farvatten. Här lurpassade man på varandra i ett par år.

Detta upplevdes som högst irriterande i Tyskland, där högsjöflottan, trots att den var en nationell stolthet, inte gjorde mycket väsen av sig. På våren 1916 planerade man att åstadkomma en vändpunkt genom att lura britterna i en fälla. Eftersom de senare räknade ut den tyska planen innan det var för sent hann de sända ut betydligt fler örlogsfartyg än tyskarna hoppats. Resultatet var att två ovanligt stora flottor i slutet av maj befann sig strax utanför Jyllands kust. I detta läge var det slut på det försiktiga manövrerandet och den länge förväntade kraftmätningen blev verklighet.

Sammanlagt deltog omkring 250 fartyg. Striden blev hård och jämn, och många har tolkat den som oavgjord. Numerärt sett slutade den dock med tysk seger: Storbritannien miste 14 fartyg, Tyskland 11. De brittiska manskapsförlusterna var större än de tyska. Även britterna kunde dock utropa sig som segrare, eftersom tyskarna drog sig tillbaka med oförrättat ärende – det vill säga, deras plan att lura in britterna i en fälla hade misslyckats.

Sett ur ett vidare perspektiv måste slaget betraktas som en brittisk strategisk framgång. Den tyska högsjöflottan vågade aldrig utsätta sig för samma risk en gång till, varför Royal Navy behöll sitt sjöherravälde. Tyskarna svarade istället med att gå till offensiv med ubåtar, något som i förlängningen fick allvarliga konsekvenser och bidrog till att dra in USA i kriget.