X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag blir det en längre blogg än vanligt, eftersom jag har bestämt mig för att reda ut ett begrepp som ideligen förekommer i historisk litteratur, och som folk har många olika åsikter om. Den senaste frågan om företeelsen trillade ned i mailboxen så sent som igår. Vad innebar egentligen den gamla kyrkliga skatt som brukar kallas tionde? När infördes den? Vad betalades (pengar eller naturaprodukter)? Vad användes inkomsterna till?

Tanken bakom pålagan var att en tiondedel av alla inkomster årligen skulle komma kyrkan till del. Seden är urgammal: det finns tiondepåbud redan i Gamla testamentet (5 Mos. 14:22), långt innan den kristna kyrkan grundades, och inom fornkyrkan var tionde en frivillig avgift. Från och med 500-talet insisterade höga kyrkomän på att tiondet skulle vara obligatoriskt, och på Karl den stores tid i slutet av 700-talet trumfades detta igenom i stora delar av Västeuropa. Därefter följde århundraden av gräl mellan präster, kloster och världsliga jordägare om vem som hade rätt att uppbära det lokala tiondet, en konflikt som löstes genom kompromisser först på 1200-talet.

Vi vet inte när tionde en gång för alla var accepterat i Sverige, men man brukar räkna med att skatten i princip var införd i slutet av 1100-talet för riksdelarna söder om Ödmården. Bönderna gjorde motstånd i det längsta. Biskoparna i Skara och Linköping var ännu i början av 1200-talet tvungna att förmana sina undersåtar att erlägga avgiften. I nuvarande Finland introducerades tiondet först mot slutet av 1200-talet, och även där tog det tid innan pålagan godtogs. I brev avsända den 23 augusti 1329 befallde kung Magnus Eriksson invånarna i Tavastland, Karelen, Savolax och i ”Salo och Kemi i Östernorrland” att erlägga tionde.

Eftersom våra källor nästan uteslutande berättar om vilka regler som gällde – inte om hur påbuden efterföljdes – är det omöjligt att för 1100- och 1200-talens räkning slå fast hur betungande tiondet var. För 1300- och 1400-talens räkning vet vi att tiondet blev föremål för förhandlingar och kompromisser. Vi vet också att vissa bönder hamnade i skuld till kyrkan då de inte förmådde erlägga det begärda.

För sockenindelningen, liksom för byggandet av stenkyrkorna, var tiondet av stor betydelse. Behovet av fasta gränser mellan socknarnas territorier ökade med storleken och regelbundenheten i de inkomster sockenprästen förfogade över. Via tiondet kanaliserades en växande rikedom till kyrkan, och de medel som flöt in kunde slussas vidare till kyrkobyggnation och kyrkoutsmyckning. Föga förvånande uppkom det därför noggranna regler för hur inkomsten skulle användas. En vanlig princip var att tiondet skulle delas i tre delar, så att en tredjedel gick till sockenprästen personligen och de andra två fördelades mellan kyrkobyggnaden, biskopen och de fattiga. För de flesta svenska präster lär tiondet ha varit huvudinkomst, det vill säga vad vi skulle kalla lön.

Maktförhållandena i lokalsamhället var av avgörande betydelse vid inkrävande av tionde. Det hände faktiskt, bland annat i Småland, att inflytelserika präster lyckades få igenom att de skulle erhålla så mycket som hälften av det samlade tiondet. Ju mer avlägset från maktens centrum ett landskap var, desto svårare hade biskopen att måna om sin andel. Eftersom Gotland var en traditionellt stark bondebygd i periferin av Linköpings stift slogs det fast att biskopen inte hade rätt att uppbära någon som helst del av tiondet från ön. Hälsingland var också en perifer landsända som biskopen (i Uppsala) var oförmögen att utöva stark kontroll över, varför det stipulerades att prästen och de fattiga skulle erhålla var sin tredjedel, medan resterande tredjedel delades mellan kyrkobyggnaden och biskopen.

Den del av tiondet som överläts till kyrkobyggnaden kom på sikt att få mycket stor betydelse för socknens bönder och deras familjer, eftersom den färdigbyggda kyrkans behov inte sällan var betydligt mindre än de medel som flöt in. När sockenkyrkorna hade fått sina liturgiska böcker, ljus och övriga inventarier kunde bönderna låna av tiondet för egna ändamål. Man skulle kunna säga att kyrkan i och med detta blev bygdens första och länge enda bank.

De fattigas andel av tiondet motsvarar, låt vara på en låg nivå, finansieringen av vad som idag kallas socialvård. Att kräva in ”fattigtiondet” var kyrkans sätt att sörja för de sämst lottade i socknen. Om det saknades fattiga som hade behov av tiondeallmosor var det i längden svårt att kräva in denna avgift av bönderna. Om folket exempelvis hade för sed att själva sörja för sina arma släktingar ansågs det inte orimligt att bönderna själva behöll fattigtiondet. Ett alternativ var att fattigtiondets syfte omdefinierades. Under senmedeltiden var det vanligt att man på detta sätt bekostade svenska studenters vistelse vid utländska universitet. I Åbo biskopsdöme, det vill säga i Finland, fanns inget fattigtionde överhuvudtaget.

Vid sidan av det egentliga tiondet existerade andra avgifter, som skilde sig betydligt mellan biskopsdömena och bygderna. I Finland infördes på 1200-talet en avgift från varje hemman vid namn matskott, som gick direkt till sockenprästerna. Matskottet bestod av en fast avgift i smör eller råg. I Västergötland utgick en speciell form av tionde vid namn huvudtionde, något som även är känt från Norge och Island. Huvudtiondet, som beräknades efter den totala förmögenheten, erlades vid arv efter föräldrar, invigning av kyrkor och, i praktiken som böter, om man begått en svår synd.

Förvisso kunde den bonde som så önskade betala tionde i form av pengar, men det hörde inte till vanligheterna. I landskapslagarna kan vi lätt studera vilka produkter bönderna förväntades skänka till sockenprästen under 1300-talet. Den så kallade Dalalagen nämner spannmål, kalvar, lamm, gäss, killingar, grisar, ärter, humle, lin och fisk. I Hälsingland, där jakt och fiske var av stor vikt, förutsattes även att tionde skulle utgå i säl, pälsskinn och lax. På Åland fanns ett särskilt sältionde. Det tionde som utgjordes av boskap och annat levande fä kallades kvicktionde.