Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Med anledning av stridigheterna i Libyen har jag blivit uppmanad att berätta om det så kallade barbareskkriget i början av 1800-talet, ett krig som de flesta svd-läsare sannolikt aldrig har hört talas om. Och det gör jag gärna. Det tillhör förvisso inte världshistoriens mest minnesvärda väpnade konflikter, men för USA har det stor symbolisk betydelse – medan vi svenskar har gjort allt för att glömma det.

Kriget som sådant var allt annat än uppseendeväckande. Mängder av liknande krig fördes på 1600-, 1700- och 1800-talen mellan nordafrikanska städer och europeiska stater. Det enda som var nytt med just detta krig var att även den unga republiken USA drogs in i konflikten och kom att utgöra en av huvudparterna.

Krigsorsaken var att de nordafrikanska städerna Tripoli, Tunis och Alger, liksom Marocko, utövade utpressning mot samtliga sjöfarande nationer i deras farvatten. Om vi inte betalade tribut till städerna hotade de nordafrikanska makterna att angripa våra skepp och försätta sjömännen i slaveri i väntan på lösen. Hotet blev ofta verklighet. Sammanlagt över en miljon européer (och ett antal amerikaner) satt i nordafrikanskt slaveri mellan 1500-talet och 1800-talet. Jag har i ett tidigare blogginlägg redogjort för de hundratals islänningar som högst motvilligt hamnade i Nordafrika på 1600-talet. Flertalet slavar kom aldrig hem utan dog i ofrihet.

På 1780-talet hade de europeiska länderna vant sig vid nordafrikanernas krav och rutiniserat tributbetalningen. Men USA var nygrundat och saknade liknande avtal. Redan 1784 angrep pirater amerikanska fartyg, och bekymren hopade sig snart. Inledningsvis fick USA förhandlingshjälp av Spanien och Frankrike, men i längden fungerade inte detta. USA måste konfrontera den ena nordafrikanska sjörövarmakten efter den andra. Förhandlingarna med Marocko avlöpte lyckosamt, men konflikten med Alger resulterade i mängder av tillfångatagna amerikaner och i dryga lösesummor på 1790-talet.

Konflikten med Tripoli – huvudstaden i dagens Libyen – blev akut när Thomas Jefferson tillträdde som president 1801. Paschan av Tripoli tog tillfället i akt att kräva 225 000 dollar i tribut, en för tiden oerhörd summa. Jefferson, som hela tiden varit emot de förödmjukande tributerna, vägrade betala, med följd att Tripoli förklarade krig mot USA. Den första regelrätta drabbningen var ett sjöslag den 1 augusti samma år, då det amerikanska skeppet USS Enterprise besegrade ett tripolitanskt skepp. Gustav IV Adolfs Sverige ställde sig öppet på USA:s sida. Sverige var ännu inte indraget i Napoleonkrigen, och den svenska regeringen var lika irriterad på de libyska kraven som den amerikanska.

År 1802 angrep svenska och amerikanska flottstyrkor Tripoli gemensamt, men motståndet var alldeles för starkt för att västerlänningarnas vapen skulle ha någon större verkan. I oktober hade Sverige fått nog och slöt fred på ofördelaktiga villkor. Tributen blev hög, och den amerikanska ilskan över de allierades kapitulation var stor. USA valde dock att fortsätta kriget på egen hand.

Ännu värre blev det 1803. Fregatten USS Philadelphia erövrade av Tripolis folk, och dess kanoner togs raskt i bruk mot sina tidigare herrar. Påföljande år ledde löjtnant Stephen Decatur en mindre grupp marinkårssoldater i en attack mot skeppet, som de lyckades sätta i brand. När amerikanerna gick till attack mot själva Tripoli hade de emellertid betydligt mindre framgång.

Först i samband med striderna vid Derna i april och maj 1805 vände krigslyckan till USA:s fördel. Åtta marinkårssoldater och omkring 500 legosoldater från olika Medelhavsländer genomförde en lyckad ökenmarsch från Egypten och erövrade Derna (dagens Darnah i Cyrenaika; staden kontrolleras för närvarande av den libyska oppositionen mot Gaddafi). I detta läge valde paschan att sluta fred. Avtalet slöts den 4 juni 1805. Båda sidor frigav sina fångar och USA betalade 60 000 dollar i lösen för det överskjutande antalet amerikanska fångar.

Kriget avslutade inte konflikten mellan USA och de nordafrikanska sjörövarna. Fler drabbningar ägde rum under de år som följde. Men i amerikansk historia har kriget, i synnerhet slaget vid Derna, antagit mytiska proportioner. Detta var första gången som amerikanska trupper segrade i ett krig i ett annat land. Det var elddopet för US Marines, i vars traditionella sång (Marines’ Hymn) slaget vid Derna hyllas redan i andra raden: From the Halls of Montezuma / To the shores of Tripoli (första raden syftar på slaget vid Chapultepec i Mexico 1847).