Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?

Ordet är vanligt förekommande i böcker om skandinavisk senmedeltid. Den syftar på världsligt hög- och lågfrälse (dvs. föregångare till hög- och lågadel) vars egendomar befann sig i närheten av den dansk-svenska gränsen, framför allt i Skåne, Småland och Västergötland, vilket gjorde dem utsatta i krigstider. Gränsfrälsets högfrälse stod ofta i centrum för Kalmarunionens politik, medan gränsfrälsets lågfrälse inte sällan spelade nyckelroller i familjernas respektive härad (det senare framgår tydligt av Thomas Småbergs avhandling Det stängda frälset från 2004, där frälset i västgötska Mark och Kind detaljanalyseras).

Så länge Kalmarunionen fungerade som avsett levde gränsfrälset någorlunda tryggt, men när Karl Knutsson och Kristian I började kriga på 1450-talet fick dess medlemmar problem. Till saken hör att gränsfrälsefamiljerna ofta var nära länkade till köpmän och frälse i grannlandet. Äktenskap över riksgränserna var vanligt förekommande. För mången småländsk frälseman var det mer naturligt att solidarisera sig med frälsemän i Skåne, Halland och Blekinge än med ärkebiskopen i Uppsala eller riksföreståndaren på Stockholms slott. Det var inte ovanligt att gränsfrälset tog initiativ till stilleståndsavtal med grannarna på andra sidan gränsen. Senast i början av 1500-talet, troligen långt tidigare, utvecklades avtalen till formella gränsfreder mellan stormän och bönder på båda sidor av gränsen.

Orsaken till gränsfrederna och liknande balansakter på randen till högförräderi var självbevarelsedrift. Insatserna var höga, särskilt för frälset, som hade mest att förlora på krigen. Ett bra exempel är Olof Jönsson (Stenbock), häradshövding i Sunnerbo och en av Finnvedens potentater. Finnveden var en utsatt gränsregion. Området drabbades ofta av härjningar i krigstider, något Olof och hans son Gustav var väl medvetna om. Far och son var så illa tvungna att nogsamt byta sida mellan Karl Knutsson och Kristian I i takt med att kungarnas respektive krigslycka växlade, annars riskerade de att få sina egendomar brända eller utplundrade. Om han blev angripen föredrog Gustav Olofsson i regel att kapitulera efter förhandlingar (dagtingan) istället för att härda ut i sin befästning, även om kungen och riksrådet hade gett honom befälet över en av rikets viktigaste borgar. År 1452, då Gustav Olofsson tjänade under Karl Knutsson, överlämnade han Älvsborgs slott till Kristian I efter inledande skärmytslingar. Eftersom den danske kungen i detta läge framstod som mycket starkare än den svenske böjde sig Gustav för den förre.

För fadern, Olof Jönsson, gick det illa. Han brändes inne på den egna sätesgården på order av den svenske fältherren Tord Bonde under 1455 års krig. Trots alla militära och politiska krumbukter klarade sig dock sonen Gustav. Efter en tid i dansk exil kunde han återvända, återuppbygga sätesgården, bli lagman i Tiohärad och svenskt riksråd. Vid sin död 1492 var Gustav Olofsson en av Finnvedens rikaste män.

Ett annat exempel är Arvid Trolle (d. 1505) på Bergkvara utanför Växjö. När han var som rikast, vid sekelskiftet 1500, kontrollerade han omkring en tredjedel av allt frälsegods i Värend och hade en årlig inkomst på strax under 1 000 mark, vilket gjorde honom till en av Sveriges förmögnaste män. Sammanlagt förfogade Arvid Trolle över omkring 1 000 gårdar i Sverige och 475 i Danmark. Det ger sig självt att han, och kretsen kring honom, ömmade om goda relationer med det danska kungariket. Om Kalmarunionen rämnade riskerade familjen att drabbas av ekonomisk undergång. Omsorgen om privatekonomin och den politiska kampen blev två sidor av samma mynt. I Arvids fall slutade balansakten med nederlag; han dog i exil i Danmark. Både sonen Erik Trolle och sonsonen Gustav Trolle kom att spela framträdande roller under Kalmarunionens sista decennier och måste även de i sinom tid fly till Danmark.

På 1500-talet, i de tidigmoderna staternas era, kunde den här typen av gränsfrälse inte fortleva. Just släkten Trolle är ett typiskt exempel på resultatet: släkten splittrades i en svensk och en dansk gren. Ironiskt nog är det den danska (skånska) grenen som har fortlevt som svensk adelsätt in i modern tid, i och med att den introducerades på Riddarhuset 1689.